Göteborgsposten – 2 februari 1869, sida 1

— Jag förutsåg det, sade han till kusken, de bo ej här. Kusken gjorde en åtbörd af förargelse. Han skulle just ge denna lörargelse luft i ord då Lecoq, som sett på sitt ur, afbröt honom, — Klockan nio!... sade han; jag kommer mer än en timma senare, men jag skall medföra nyheter ... Kör mig till la Morgue och fort! Dagarne efter hemlighetsfulla brott och olyckshändelser, hvilkas offer ej blifvit igenkända, äro vigtiga dagar i la Morgue. Ända från tidigt på morgonen är tjenstepersonalen derstädes upptagen af göromål, hvilka kryddas af ett skämt som kan komma håren att resa sig på ens hufvud. Der äro nästan alla uppsluppet glädtiga, till följe af ett tvingande behof att motverka den rysliga dysterhet som omger dem. — Vi skola få mycket folk i dag, säga de. Också kunde Lecoq och, hans kusk, då de uppnått kajen, på långt håll so talrika och lifliga grupper som bildat sig omkring detta dystra ställe. Tidningarne hade omtalat händelsen på enkan Chupins värdshus och man ville se offren. På bryggan lät Lecoq kusken stanna och hoppade till marken. — Jag vill ej stiga ur en vagn framför la Morgne, sade han.