Göteborgsposten – 2 februari 1869, sida 1

— 4QAk;QQWA ———— vidare arbetet utfördt på ackord och entreprenad med utsigt til rik förtjenst, som staten omärkligt fick betala med obligationer, och vidare ingen utländsk skuldsättning mera (åtminstone icke synbar). . Denna motion liknar Hardangerfiolen, hvilken enligt uppgift kan stämmas i olika tonhöjder, och har under gripbladet 8 fina strängar, som stämda i den tonart stycket är skrifvet resonera och gifva ät instrumentet en egendomlig klangfärg, synnerligast lämplig för att uttrycka folkmelodiernas olika karakter. Så snart det blef bekant att grefve Sparre skulle väcka en stor motion rörande jernvägsbyggnader — detaljerna kände man naturligtvis icke — så farväl med den tanken som uttalades i konungens trontal och som då slog an; farväl med hr Iiertas hjertgripande bortbesvärjelse (i helsningstalet) af alla lokala iatressen! Många representanter som hitkommit fullt beslutna att nu säga nej till alla nya jernvägar, skyndade att kasta sig ned vid skrifbordet (eller anlita en skrifkunnig vän), och så inlemnades den ena jervägsmotionen efter den andra. Bättre att förekomma, än förekommas tänkte de. Valmännen skola hålla oss räkning derföre; de måtte väl bli erkänsamma i September?Grefve Sparres motion, som skulle remitteras i dag, framkallade redan då en briljant debatt i Första kammaren, hvars sörnämsva talare skiftade hugg. Grefve Henning Hamilton gick motionären hårdt på lifvet, dervid användande satirens vapen. Talaren hade, sade han, nyligen läst ett arbete hvari uppgass att nätsormen skulle vara den mest lämpliga för det skönas konstruktion. Grefve Sparres nya jernvägsnät vac tillräckligt starkt att fånga den gröfsta dalkarl, men ätven tillrärkligt fint att fasthålla den smidigaste smålänning. Men grefve Sparre blef icke talaren något skyldig. Han eriurade nemligen huru denne talare vid 1856 ärs riksdag just varit den som icke blott lagt ut, utan älven dragit upp ett stort jernvägsnät. Flera andra talare uppträdde äfven mot grefve Sparres motion. Han replikerade dem både qvickt och skarpsinnigt; hans skildring af jernvägsintrigerna förr var förkrossande, och man erfor att talaren kände dem på sina fem fingrar. I Andra kammaren upptogs tiden, jemte remitterandet af en måssa motioner, al några korta men desto skarpare yttranden föranledda al ett par groft tillyxade i gamla bondeståndsmaneret författade motioner. Sedan Carl Anders Larsson hade läst den kungliga proposisssionen rörande armåorganisationen, som alls icke behagade honom, raspade han i största hast ihop en motion, gående derpå ut att hela den stående armeen skulle indragas och försvaret grundas på folkbeväpning. (Apropos, vore ej radikalast att utlysa nela försvaret till den minstbjudande?). Om hr Larsson blott nöjt sig med att föreslå det försvar, som bäst ackommoderade hans valmän, så hade ju derom intet varit att såga. Men tör effektens skull gjorde han ett rätt anfall mot krigsministern, hvilken han jemsörde med — f. korporalen Tullberg. Denna cynism väckte allmän harm i kammaren, och tilltaget måste, för kammarens egen värdighets skull, aftuktas. Att statsrådets ledamöter öfvorösas med ovett, kan ej tillåtas. Flera ledamöter voro ock beredda alt återinföra en ordning, som aldrig bort rubbas. Hr Hedlund åtog sig att tillrättavisa hr Larsson och gjorde det eftertryckligt, men värdigt. Det var ovärdigt, sade han, för en representant att jemföra det utmärkta arbete, som krigsministern utfört, med en känd folkförledares och bedragares brottsliga åtgärder. En stor del af kammarens ledamöter instämde ljudeligt häri. Etter en stunds förlopp fick hr Larsson ordet: Ja, sade han, stryk har jag fått och stryk förtjenar jag kanske också; sitt skarpa och råa språk ursäktade han dermed, att han gudnås ej hade lärt bältre, okunnig som han var, och för resten så visste han, att huru skarpt han skref, så skulle det ändå icke ta; man skrattade nu, och hr Larsson, som ei gaf