Göteborgsposten – 30 januari 1869, sida 1

——— — —ää.— — Riksdags-Kaleidoskop. V. Den 27 Januari. Under mer än tre timmar diskuterades i Andra kammaren huruvida en af hr Ola Jönsson i Kungshult väckt motion skulle af kammaren remitteras till utskottsbehandling, eller förkastas. Men det var också en motion med djupt ingripande syfte! Motionen afsåg att riksdagen skulle hos K. M:t begära nedsättande af en komitå för att utreda hvilka fasta egendomar jemte andra förmåner och rättigheter som i Skåne blifvit kronan på det sätt afhända, att kronan dertill har återvinningsrätt. Jag tillåter mig erinra er derom, att det var samma Ola Jönsson som förliden riksdag, då statsutskottet afstyrkte bifall till ett af honom väckt yrkande om lindring i den dagsverksskyldighet som ålåg innehafvarne af vissa kronoskatte-gatehus i Skänl, oförbehållsamt antydde, att när de lidande ej fingo rättvisa, så måste de taga den, och han lofvade visa hvad Sveriges arbetande befolkning har att vänta af sin regering och sin representation. — Att den ofvan omförmälda motionen skulle väckas, var länge bekant; frågan var blott hvem som skulle väcka den, och under debatten fick man nu höra, buruledes Pehr Nilsson i Espö anmodats göra det, men att han som vilkor derföre fordrat, att honom skulle tillställas åtskilliga afskrifter, hvilka dock uteblifvit, och så slapp han undan. För Ola Jönsson voro dessa afskrifter icke beböfliga. Det är bekant att en mängd rättegångar pågå mellan åtskilliga frälsejordsegare i Skåne och deras landtbönder; de senare hafva bibringats den bedrölliga föreställningen, att den jord de bruka och för hvilken de erlagt arrende i naturaprestationer, tillhör kronan, men är henne obehörigt afhänd, och att när den åter tillfaller kronan, så ega de rättighet att skatteköpa den. Det är på denna föreställning — en gammal tradition — som den be: kante f. korporal Tullberg ockrat och som han gjort till en ypperlig inkomstkälla. Han har törledt en mängd arrendatorer att neka för sina namnunderskrifter på kontrakter, som flera år af dem respekterats, och att nu ej vidare fullgöra dem, emedan om de fortsatte att erlägga arrendena, så skulle de förlora skattelösningsrätten. En vigtig omständighet är, att ingen enda rättegång är anhängig vid domstol om eganderätten till frälsehemman; på den gör ingen endalandtbonde anspråk. Huru långt färvillelsen kunnat nhpiaref Tullberg, synes bäst deraf, att bönder, som inköpt och betalt samt erhållit laga fastå å frälsejord, frånsåld hufvudgården, hos länsstyrelsen yrkat att denna jord skulle förklaras vara kronan tillhörig, förvandlas till kronohemman och derefter få skatteköpas af den med fastebref försedde sökanden. Planen, så befängd den än synes, är ganska sintligt uppgjord, ty Tullberg har förespeglat dessa sökande, att sedan jorden, som de både köpt och betalt, förklarats vara kronans tillhörighet, så skola dessa af säljarne lätt återvinna den erlagda köpeskillingen, men sedan blifva kronoskatteåboar. Följderna af Tullbergs agitationer äro allmänt bekanta. Stridigheterna mellan egarne och brukarne af en mängd frälsehemman i Skåne hafva redan antagit en sådan karakter, att man kan befara de bedröfligaste excesser, och Tullberg måste, om han skall bibehålla sin prestige och ej låta den rika inkomstkällan afsina, uppmana de förledda bönderna att ej gifva efter. — Å andra sidan är det klart att jordegarne icke kunna nöja sig med att försaka tjenstbarheterna som från denna jord. skola utgå. Det är fruktansvärdt sannolikt att det beslut som Andra kammaren i dag fattade med minsta möjliga röstöfvervigt att Ola Jönssons motion skall af ett tillfälligt utskott behandlas — endast kommer Tullberg till nytta, och att han skall framställa detta beslut som ) Vi beklaga att vi äro urståndsatta att meddela våra läsare detta utan tvifvel intressanta foster — tä DDDUD