Göteborgsposten – 30 januari 1869, sida 1

mitt bjerta. Frän den stund jag säg Er har lugnet, sriden försvunnit ur mitt hjerta. (Mamsell! Tro ej, att jag vill säsom en glödande älskare göra en passionerad kärleksförklaringlII) En sällsam känsla i mitt hjerta drager stidse mina tankar till Er — denna känsla är Vännens. — Städse skall i mitt hjerta bo hågkomsten af en aftonstund, — den, då jag såg er. — Denna stund var en lysande, men snart slocknande meteor på min lefnads himmell — Ni frågade om jag vore en poet! — Ack i dubbelt mått, har jag blifvit det, sedan jag såg er! Att ej den stund, den berusningens stund, då jag såg, då jag talade med er, må i glömskans natt försvinna, — så sänder jag Er ett minne af mig — ett poem.) Låt antingen dessa rader och detta medföljande poem blifva gömat, bevaradt, eller låt det straxt famnag af de fladdrande lågorna, låt det falla i — Glömskans Lethe! (Tro ej att jag är hedning!) Resten af episteln är bortrifven med undantag af brefskrifvarens namn och adress, hvilken vi dock naturligtvie äro för delikata att offentliggöra. : En person som bodde midt emot ett hus som höll på att ombyggas hade dervid ofta med en viss förargelse iakttagit de långa funderare som de dermed sysselsatte arbetarne togo sig utom de ordinarie fristunderna. En vacker dag då han stod vid sitt fönster, tyckte han det gå för långt, öppnade fönstret och skrek med en stentorsstämma tvärs öfver gatan följande rimmade impromtu: Timmerman och du som murar, Nog jag ser hur du din herre lurar: Ty medan du äter, Mäter Och låtsar besinna, Du låter det mesta af dagen förrinna. Efter den dagen slapp improvisatören att se arbetarne exponera sin lättja på ställningen utanför hans fönster. Förmadligen latade de sig destomera — inomhus. .