Göteborgsposten – 30 januari 1869, sida 1

en lysande seger, hyIIken Jtterligore skal Ta öka och försvåra de bedröfliga förvecklingarne. Det är alldeles gifvet att hvarken han ller de missledda frälsebönderna skola fästa n ringaste afseende på hvilka de ledamöter voro I m som uppträdde mot motionen, hvaremot de som alade för densamma skola betraktas som de fly enda rättrådiga. Inför den lugnt tänkande oallmänheten deremot, skola de åsigter och , r6 applysningar som meddelades af landshöfding v. Troil, af assessor Bergström, landssekter Tressenberg, hr L. J. Hierta, häradshöfd. Hessle, rådmännen Björck och Falkman, prof. Ribbing, urr Hedlund och Ridderstad — hvilka alla yrkade att motionen genast skulle afslås — obestridligen väga mera i vågskålen, än hrr Rosenbergs, Jöns Pährssons, Pehr Nilssons i Espö, Sven Nilssons och Carl Anders Larssons argumentation. Dessa, lika litet som motionären sjelf, hvilken synbarligen här åtagit sig ett kall, som han ej förmådde uppbära, hvarföre ock hans yttrande var matt och svamlande, hade intet annat att anföra än att den föreslagna åtgärden skulle lugna sinnena, sedan det visade sig att staten tagit saken om händer, och att äfven om utskottsbetänkandet afstyrkte komitåtillsättningen, så skulle bönderna deraf upplysas att intet stod att vinna. Åssessor Bergström underkastade motionen en sträng kritik; han visade att den saknade sammanhang, att den holt enkelt var en sensations-motion, att den stred mot regeringsformen som uttryckligen bjuder att hvar och en skall dömas af den domstol hvarunder han rätteligen hör och lyder, således icke af någon extra kommission, och att hvad motionären åsyftade, fastän det ej öppet uttalats, var en ny reduktions-kommission. Han och flera andra talare erinrade att motionen åsyftade rubbning i eganderättsförhållandena, och att den långt ifrån att lugna skulle ytterligare oroa sinnena. Motionens förespråkare hade antydt, att om visas kunde det hemman i äldre tider orätt kommit under herregårdarne, så skulle de nu falla till kronan. Statsrådet frih. at Ugglas upplyste med anledning häraf, att rikets ständer, då grundskatteförenklingen beslöts, uttryckligen hade bestämt, att undersökningar rörande kronans förmenta eganderätt till jord, icke skulle sträcka sig längre tillbaka än till 1795. Icke mindre än 256 särskilda ansökningar om sröälsejords omflyttning till krono-, hade af K. M:t i sista hand pröfvats, men ingen enda hade befunnits hafva rätten på sin sida. Grefve Arvid Posse, som sade sig hafva tvekat, om han i saken borde yttra sig, då han i egenskap af disponent öfver de egendomar, under hvilka så många landtbönder vägrat fullgöra åtagna förbindelser, befann sig till frågan i en exceptionell ställning, ansåg sig dock böra redogöra för stridigheternas uppkomst och fortgång. Ingen enda af talarens egna arrendatorer hade vägrat uppfylla sina kontrakter. Det var Tullberg som hade uppviglat landtbönderna; de hade mot dryg botalning fått del af Tullbergs Jordebok och i den sett bekräftelse på att hemmanen voro af krononatur. Han hade i Mätta Mårtensdotter ett fyndigt, skrifkunnigt och på allmogen inflytelserikt biträde. Han uppbar 100 rdr af hvar och en som fick löfte om eganderätt till sitt hemman, men han hade ännu ej förskaffat någon en sådan rätt. Man hade sagt, att godsegarne icke intresserat sig för folkundervisningen. Under de gods, som gresven disponerade, voro hemman belägna i 23 olika socknar. Åboerna der utöfvade rösträtten, och dessa jemte de sjellegande bön derna hade visat sig obenägna att bekosta en vil ordnad undervisning. Flera skolor underhöllos af godsegarne sjelfva. Tullberg bade icke försummat att anlita skandalpressens biträde, och en af hans agenter, som en gång supit sig full, hade då förevisat andra handlingar, hvaraf styrktes att 300 rdr skänkts till skandaltidningar i Stockholm. (I anledning häraf insinnerade Ola Jönsson att herrarne nog begagnade samma utväg med andra tidningar!) En skånsk tidning hade uppmanat bönderna att fortsätta sin arbetsvägran. Både hr Björck och hr Bergström betonade nödvändigheten af en sådan lagstiftning, hvarigenom arbetsskyldigheten reglerades — och det är utan tvifvel tullkomligt rätt. Endast derigenom att naturaprestationerna noggraunv Lawmas, kan landt öndernas stillning betryggas och ömsesidig belätennev avokomma. Men lagstiftarne få ett ytterst svårlöst problem, och hvilket troligen aldrig fullt tillfredsställande kan medelst organiska lagar lösas. Att på lagstiftningsväg organisera arbetet, och att bestämma hvar det fria folket skall börja och sluta, utan förfång för någon af kontrahenterna, är så vanskligt, att det ännu icke lyckats i något land. Sedan Andra kammaren nu har beslutat med 82 röster mot 81 att ett tillfälligt utskott skall tillsättas för att yttra sig öfver Ola Jönssons motion, föreställer jag mig, att ganska stora svårigheter skola uppstå att finna personer både villiga och skickliga, att i detta utskott ingå. Antagligen är åtrån att der blifva anställd ganska ringa. — 2 2 —. —6 Från Riksdagen. 2.12 sl Tharedaw tilländavick den riksdagen