Göteborgsposten – 28 januari 1869, sida 1

och salarne; men då han, hvart han kom, blef öfverhopad af frågor, gick han ut och tog plats på kajen framför porthvalfvet. Hans öfvertygelse hade ej undergått någon förändring, men utgångspunkten för densamma var något olika. Mer än någonsin var han säker på att mördaren dolde sin samhällsställning, men å andra sidan var det kiart att denne man noga kände till fängelset och bruken der. För öfrigt hade den anklagade blottat sig långt mer än han trodde för honom. Hvilket välde öfver sig sjelf egde han ej! Huru fullkomligt spelade han ej sin roll! Han hade ej blinkat under de svåraste profven, och han hade bedragit de skarpaste ögon i Paris... Den unge polisagenten hade sutit der tre timmar, orörlig som den milstolpe på hvilken han satt och utan att märka hvarken kölden eller tidens lopp, då en täckvagn höll framför porthvalfvet och herr dEscorval steg ur, åtföljd af sin sekreterare. Lecoq reste sig upp och gick fram till dem. — Mina undersökningar af terrängen, sade domaren till honom, ha styrkt den tanken hos mig, att ni sett rätt. Är det något nytt? — Ja, min herre, en till skenet obetydlig omstäudighet, som likväl är af en vigt... — Det är bra! afbröt domaren, ni får förklara mig detder om några ögonblick. Jag vill dessförinnan hålla förhör med de anklagade... en ren formsak för idag. Vänta mig derföre här... Oaktadt domaren lofvat att skynda sig, beredde sig