Göteborgsposten – 28 januari 1869, sida 1

ligt för att bilda en arme; historien visade att den indelta armåen icke tillkämpat sig många lysande segrar; Stenbocks segrande skaror vid Gadebusch och Helsingborg tillhörde icke den indelta armeen (detta och mera till hade talaren måst säga, upplyste han, för att rikta den blodiga pilen mot en institution, som han med rötterna ville upprycka); och kostnaden för den nya organisationen vore för lågt beräknad. Talaren slutade sitt långa anförande med en hel bop kuriösa reflexioner, t. ex.: bäst vore att bevara freden i landet och ej störta det i krigets fasor, men det senare befordrades dock genom förslaget; vi borde varnas af exemplet från andra länder; Danmark hade velat vara med, och det hade också fått vara med; antogs det, att vi om 10 år skulle få armeen i godt stånd, så skulle vi också vid den tiden vara ett utblottadt folk; men åter, underkastade vi oss ej de påfordrade uppoffringarne, så skulle vi om tio år vara ett välmående folk, med ressurser att försvara oss. Det var stundom rent af omöjligt att ens ana hvad talaren egentligen ville, och kammarens ledamöter drogo stundom på munnen, stundom ryckte de på axlarne, och några gjorde med fingret en cirkelrörelse på pannan, såsom gick det omkring för dem eller för talaren. Denne fick i general Hazelius en svår kritiker. Han behandlade grefve Posse ömsom ganska allvarligt, ömsom med en bitande satir, och när hr Hazelius slutat, så qvarstodo just icke många af grefve Posses kraftiga argumenter i oförderfvadt skick. Men i ett afseende var emellertid grefve Posses apparition i Första kammaren törtjent af uppmärksamhet. Tydligt visade sig att han alldeles icke hade uppfattat situationen der. Föga mer än tre år ba förflutit sedan hans väldiga stämma sist hördes på riddarhuset. Då hade han, liksom många andra talare före honom, vädjat till de vördnadsbjudande vapensköldarne; de bombastiskt-patetiska uppropen hade ofta gjort god effekt. Den ädle grefven medförde hit tron på traditionens kontinuitet, och förestälide sig att Första kammaren och riddarhuset hade mycket gemensamt. Deri misstog han sig. Första kammaren vill alls icke veta af några tragiska skådespelare; kothurnen har icke införts der om ej i dess ursprungliga form, och begagnar någon ledamot de klassiska korksulorna, så är det icke af dramatiska utan helt enkelt af sanitära eller beqvämlighetsskäl. I Första kammaren äro alla stora ord och åthäfvor bannlysta; man talar der, man bemödar sig att tala värdigt, enkelt och ötvertygande, men man undviker omsorgsfullt det bombastiska. Grefve Posse bör bemöda sig att göra sammaledes. I Andra kammaren egnades ingen egentlig uppmärksamhet åt det kungliga armeorgavisationsförslaget — möjligen derföre att det blir alldeles obehöfligt, om Jonas Jonassons motion om allmän afväpning och den evigt stående freden tager skruf. Den preliminära behandlingen af nämnda vidunderliga motion var så öfvervägande komisk, att det nästan förekom såsom hade kammaren i tysthet öfverenskommit att göra sig en glad stund vill ersättning för smärtorna, föranledda af det stora motionsbombardementet. Häradshöfd. Staaff ansåg att emedan ett upprop, på sätt motionären vill, från det lilla Sverige skulle väcka åtlöje, så borde motionen afslås. Deri instämde ganska många ljudeligen. Hr Vougt tyckte att det skulle se underligt ut om denna motion blef remitterad, sedan kammaren ansett frågan om försvarsverkets ordnande af så stor vigt. Hr Carl Anders Larsson anhöll, med återhållet löje, att motionen skulle uppläsas, så kunde man tå en bestämd åsigt om motionens värde. Den blef uppläst och ökade den lifvade stämningen. Hr Rosenberg vände sig i bevekande ordalag ull Jonas Jonasson och bad att han, på det att ej kammaren skulle utsättas för löje, måtte återtaga sin motion. — Men motionären lät sig ej afhöra. Hans sak upptogs af hr Hierta, om med skenbar eller verklig ömhet vågar jag ej af