Göteborgsposten – 28 januari 1869, sida 1

Resan hade lugnat henne, ty hon visade sig nu spak som ett lam. Det var med darrande röst och tårfyldt öga som hon bad idessa beskedliga herrar vara vittnen till den skriande orättvisa man begått mot henne, som var väl känd i polisprefekturen. Utan tvifvel hade man något agg mot hennes familj, alldenstund hennes son Polyte, en så god själ som trots någon, i denna stund stod under anklagelse för stöld af en rock. Hvad skulle det bli af hennes sonhustru och hennes lille sonson Toto, som ej hade någon annan än henne att stödja sig vid!. lo Men då man, sedan hon uppgifvit sina namn, bortförde henne och hon väl var utkommen i korridoren, tog hennes natur åter öfverhand, och man hörde henne gräla med vaktknekten. ? — Du gör orätt i att vara så oartig, sade hon till denne, annars sk ulle jag ha bjudit dig hem till mitt etablissemont, der du skulle fått dig ett godt glas utan betalning! ... Lecoq var nu fri ända till instruktionsdomarens ankomst. Han vandrade fram och tillbaka i korridorerna 4) Fort fr. N:o 21.