Göteborgsposten – 27 januari 1869, sida 1

— — j ———— ken hr Staaff förenade sig, yrkat, att elt särskildt utskott, bestående af 14 ledamöter från hvardera kammaren, måtte tillsättas. Såsom skäl för denna åsigt anfördes hufvudsakligen, att konstitutionsutskottet, dit frågan i annat fall skulle remmitteras, hade så stor del af sin tid upptagen med granskning af statsrådets protokoller, att detsamma icke kunde egna densamma all den uppmärksamhet den förtjenade. Afvenledes anmärktes, att ledamöterna i koustitutionsutskottet icke särskildt voro tillsatta för denna fråga, och tal. önskade att de, som komma att behandla densamma måtte vara ledda af en innerlig kärlek till unionen och hysa det hopp att de båda folken, om ock i en aflagsen framtid, måtte sammansmälta till ett. Af motsatta sidans talare hade blifvit anmärkt, att slutet af propositionen, hvarest K. M:t uttalade den åsigt, att densamma borde såsom grundlag behandlas, vore för denna sak afgorande. Deremot invände hr Staaff, att K M:t val icke kan göra något till grundlag, som till äfventyrs ej vore af grundlags natur. Frih. Liljenerantz anförde, att den k. propositionen assäge det framlagda förslagets antagande såsom grundlag, bysande tal. den åsigten, att den vid sådant förhållande ej kunde remitteras till annat utskott än konstitutionsutskottet. I samma syfte yttrade sig äfven hrr Ridderstad, Mitl och Björck. Med anledning deral, att hr Wiu begärt den af br Bergström framställda frågan om tillsättande af särskildt utskott på bordet, fattades, efter slutad diskussion, det beslut, att den ifrågavarande propositionen skulle remwitterag till konstitutionsutskottet, med rättighet för kammaren att vid västa sammanträde hänvisa den till ett särskildt utskotts behandling. Vid derefier skedd föredragning af K. M:ts proposition om landtförsvarets organisation, uppstod en stunds diskussion, under hvilken intet annat yrkande egentligen gjordes än tillsättande för propostionens behandling af ett särskildt utskott. Visserligen skulle hr Björck hafva önskat dess hänvisande till statsutskottet, men då tal. trodde att kammarens majoritet vore af annan åsigt, ville han ej derom framställa något yrkande. För öfrigt yttrade sig hrr Sv. Nilsson, John Ericson, Rosenberg och Jan Andersson. Efter slutad diskussion beslöts, att för frågans behandling skulle tillsättas ett särskildt utskott af 14 ledamöter, 7 från hvardera kammaren, äfvensom ett 6 suppleanter, 3 från hvardera kammaren skulle väljas. K. M:ts öfriga propositioner äfvensom de af enskilda motionärer framställda förslag remitterades derefter utan diskussion till vederbörliga utskott. Endast i fråga om en af J. Jonasson från Kalmar län väckt motion, om skrifvelse till K. M:t med begäran om K. M:ts medverkan för åstalkommande länderna emellan af en allmän afväpning, uppstod en stunds olverläggning sedan hrr Staaff, Vougt och Rosenberg yrkat att remiss åt motionen måtte vägras. Såsom skäl för detta yrkande anfördes, att ert förslag sådant som det ifragavarande skulle väcka löje istället att leda till något resultat, äfvensom att det skulle se litet besynnerligt ut, om kammaren medgäfve remiss af motionen, då den nyss förut beslutit tillsättande af ett särskildt utskott för behandling af frågor rörande försvarsverkets ordnande. Man ansåg att det äfven vore mindre lämpligt, att det lilla Sverige toge sörsta steget i den åsyftade riktningen. Deremot anförde hrr Hierta, Norn, Stråle och Hedlund, att det visserligon icke läge något lojligt i den förevarande tanken. Sverige vore visserligen ett litet land, men i fråga om id6er gällde lyckligtvis ej regeln, att en större folkmängd skulle ega företrädet. Sverige hade en gång förut tagit initiativ i en internationel angelägenhet, nemligen i fråga om passtvångets afskaffande, och detta helsades i hela Europa med största tillfredeställelse, samt har utan tvifvel bidragit till denna frågas förande framåt. Frågan om en allmän afväpning, förestafvad af insigten om nödvändigheten för det ekonomiska välbefinnandet att minska de stående armåberna, hade vunnit så stora sympatier i de flesta europeiska länder, tilljoch med i Frankrike, att det säkerligen skulle blifva af stor betydelse, om Sveriges representation fattade beslut i samma cylte. När dertill kom, att det nu ej vore fråga om bifall eller asslag, yrkades att remiss af motionen ej måtte vägras. Genom votering blef åfven detta kammarens beslut med 120 röster mot 37. I Andra kammaren väcktes i Måndags omkr. 40 motioner, af hvilka här må nämnas: af hr Ola Jönsson, om tillsättande af en komit för undersökning huruvida några och i det fallet hvilka egendomar i Skåne blifvit staten frånhända och böra af densamma återfordras; af hr Jöns Pährsson, om exekutiva förråttningars öfverflyttande från länsmannen till kommunalmyndigheterna; af hr Dahm, ang. åtgärder till bättre betryggande af omyndigs egendom; af hr Petter Pettersson, om stadganden för emigrationen; af hr C. A. Larsson, om ändrig i sättet för exekutiva auktioners hållande på landet; af hr Wigardt, att riksdagen måtie, utöfver det af K. M. äskade beloppet, til de nödlidande i Småland anslå 400,000 rdr, hvaraf 100,000 rdr utan återbetalningsskyldighet och återstoden att betalas med !; under hvartdera af åren 1870—74, allt till lika fördelning mellan de tre länen, och af br Johan Olsson om upphafvande, efter oktroj:idens utgång, af de en:kilda bankernas sedelutgifningsrätt. Riksdagens kansli är nu sammansatt och består af följande personer: sekreterare: t. f. kanslisten i kammarkollegium Lars Hasselgren: registrator och kanslist: kammarförvandten i förvaltningen af sjöärendena G F. Lövenvhielm; föresiåndare för tryckeriafdelningen: notarien vid Stockholms rådhusrätt H. J. Arvidsson; korrekturläsare: kopisten i justitiestatsexpeditionen C. P. Hagbergh, e. o. kanslisten i k. landt