Göteborgsposten – 27 januari 1869, sida 1

— Det tycks vara blott om söndagarne ni tar något j på fötterna? frågade Lecoq honom. — Huru kan ni se det? I — Parbleu! ... på den smuts hvarmed era fötter ända till fotknölarne äro betäckta. — Nå än sedan!... utbrast karlen i fräck ton. Är det ett brott att ej ha fötter som en markisinna? — Nej, men tror ni ej att jag, i trots af smutsen, ser huru hvita och nätta era fötter i verkligheten äro? sade den unge polisagenten. Naglarne äro vårdade och filade . . Han tystnade. En af blixt af det egendomliga snille han egde genomfor hans hjerna. Han gick hastigt fram till en stol, lade på denna en journal och yttrade till mördaren: — Lägg era fötter der! Mannen försökte göra svårigheter. — Ah! ... intet motstånd, yttrade direktörer, vi ha styrkan på vår sida. Den anklagade underkastade sig. Han satto sig som man befallt, hvarefter Lecoq tog en pennknif och började afskrapa den smuts som fastnat vid huden. På hvilket annat ställe som helst skulle man utan tvifvel ha skrattat åt Lecoqs företag, som på en gång föreföll hemlighetsfullt, sällsamt och löjligt. Men i detta domstolsförmak få de mest lumpna handlingar en dyster anstrykning, skrattet stelnar lätt på läpparne och man förvånar sig ej öfver någet. Alla de närvarande från och med direktören till den