Göteborgsposten – 27 januari 1869, sida 1

kan antagas ha så ofantligt större tillgångar än vårt land — och Sveriges armer ännu mera oproportionerligt. Tal. gjorde vidare åtskilliga anmärkningar — eller, såsom han uttryckte sig, riktade en blodig pil — mot indelningeverket, till hvilken institution han dock sade sig med modersmjölken insupit kärlek och i hvars leder han tillbragt sin glada ungdom. Talaren ansåg det vara orätt, att åt den indelta armåen vindicera hedern för Sveriges ärorikaste krigiska lagrar; ty historiens vittnesbörd kan ingen jäfva, och historien visar oss, att Gustaf II Adolf, Torstenson, Baner, Carl X och Carl XI vunnit sina största triumfer före tiden för indelningsverkets organiserande. Talaren uttryckte jemvälesin missbelåtenhet med de 60 dagar, som föreslagits till beväringens öfvande, betraktande dem såsom en liten början till hvad som sedan komme att ske, äfvensom med den föreslagna förändringen i vakansafgifterna för rustbällare. Till Blut ansåg talaren det fordra en helt annan utredning än den som nu gjorts för att få reda på den summa, som verkligen armens organisation kräfde. Hr Hazelius ansåg, att ej krigsministerns förslag, utan K. M:ts framställning borde blifva föremål för öfverläggning. Talaren anmärkte flera, sågom han ansåg, oriktigheter i föregående talares framställning särskildt hvad indelningsverket vidkomme. Hade grefve Posse, såsom han sagt, insupit kärlek till indelningsverket med modersmjölken, tyckes denna mjölk varit särdeles svag. Historiens vittnesbörd kan ingen jäfva, hade grefve P. sagt. Han hade rätt deruti, men vissa historieläsares vittnesbörd vore lätta att jäfva. Grnnderna för svenska indelningsverket have funnits redan under Gustaf II Adolfs krig, ja flera hundra år förut. Hvad det beträffar, att sätta allmän folkbeväpniog i stället för en stående armå, ville talaren upprepa hvad han så o ta förut sagt: en folkbeväpning är ett oting! En stående arme kostar mycket penningar, men det är omöjligt att försvara sig utan att detta kostar något. Mot grefve Ugglas förslag om ett särskildt utskott, som skulle ga att behandla denna k. proposition, uppträdde talaren. Det vore en allmän önskan i landet, att armefrågan snart måtte komma till afgörande. Om ett särskildt utskott tillsättes, skulle ingenting i srägan vid denna riksdag komma att uträttas, befarade talaren. Sedan grefve Posse och general Hazelius ännu en gång utbytt sina äsigter om indelta armens krigiska lagrar och grefve af Ugglas helt kort försvarat sin vid plenums början väckta framställning, förklarade vice talmannen, hvilken under hela plenum förde klubban, att han — pro forma — ej kunde väcka proposition om tillsättandet af ett dylikt utskott som det grefve af Ugglas föreslagit, alldenstund ett sådant tillsättande berodde på båda kamrarne gemensamt. tsan väckte emellertid proposition om, att k. sörslavet skulle remitteras till statsutskottet, dock med törbehåll att, ifall ett särskildt utskott komme att tillsättas, detta till sig skulle få förslaget remitteradt. Kammaren biföll denna proposition, äfvensom att det oventuella utskottet skulle sammansättas så som grefve af Ugglas föreslagit. Samtliga öfriga k. propositioner remitterades till statsutskottet, utan att gifva anledning till vidare diskussion, än att frih. 4. C. Raab bemställde om ej man skulle anhålla, det utskottet med första ville handlägga den 8:de af dessa propositioner, om arbetsförtjenst åt de nödlidande i Småland, hvilket kammaren gaf sitt samtycke till, samt att hr Wern framställde åtskilliga betänkligheter vid propositionen om nandelsoch sjöfart fonden, som ban i vissa delar ansåg på intet sätt vara motiverad. — De båda k. skrisvelsorna lades till handlingarne. — Hr Ch. Dicksons notion om skatt å hvitbetssockertillverkningen rouitterades till bevillningsutskottet. Andra hammaren. Främst på kammarens föredragningslista stod K. M:ts proposition om antagande af en ny föreningsakt. Isnan denna proposition remitterades, begärdes ordet af hr Ridderstad, som yttrade, att då det vore en ylagsed, att de mera vigtiga af K. M:ts propositioner, vid sin remiss till utskott, beledsagades af några tankar, så ville tal, enär denna fråga otvifvelaktigt vore en bland de alla vigtigaste vid denna riksdag, såsom rörande icke allenast vårt fädernesland, utan äfven broderlandet Norge, begagna sig af tillfället att yttra några ord. Något hvar erinrade sig säkerligen den strid, som fördes vid 1559—60 årens riksdag i den s. kastäthällarefrågan. Denna fråga var af vida större vigt än att den blott skulle hafva rört ståthållareembetet, den gällde i sjelfva verket något helt annat, nemligen huruvida den för båda rikena gemensamma grundlagen skulle kunna förändras utan Sverges samtycke, ch om således den ena bestämmelsen efter den andra kulle kunna utan Sverges bifall bortryckas, tilldess apenting vore qvar, och föreningen kanske upphäfd. De olika meningarne i denna vidtutseende strid förunde sig dock slutligen i den gemensamma önskan om en revisjon af föreningsakten, och alla hoppades al en dylik revision nytta och välsignelse för båda folken. Denna revision hade nu blifvit företagen och det med anledning deraf uppgjorda förslag framlagdt för tniksdagen. Tal. hyste för sin del den största tillfredsallelse med den lösning frågan derigenom erhållit ch hoppades, att förslaget skulle vinna bifall såväl al svenska riksdagen som norska storthinget, samt uttalade den övertygelsen, att föreningen derigenom skulle bli sastare och förtroendet folket emellan inrerligare än förut. Derefter yttrade sig flere talare rörande propotionens formella behandling, sedan hr Bergström med hvilLU—.— —