Göteborgsposten – 27 januari 1869, sida 1

siste af vaktknektarne hade för öfrigt sett många andra dylika saker. Det föll ej ens någon in att fråga den unge polisagenten hvilken berekelsegrunden var för hvad hen gjorde. Hvad som var tydligt och klart var att den anklagade ej ville uppgifra hvem han egentligen var, och till hvarje pris måste man ha reda härpå; det var sannolikt att Lecoq hittat på ett medel att uppnå detta mål. Han hade för öfrigt snart slutat och på journalen uppsamlat de mörka smutskornen. Dessa delade han i två delar, jaf hvilka han lade den ena i en bit papper, som han stoppade i vestfickan, och lemnade den andra till direktören i det han yttrade: — Jag anhåller, min herre, att ni mottager detta i förvar och förseglar det i den anklagades åsyn. Det är af högsta vigt att han ej sedermera skall kunna påstå att man lagt andra smutskorn i stället för dessa. Direktören gjorde som han bad honom, och under det han lade detta slags bevis i en liten tygpåse, som han förseglade, höjde mördaren på axlarne och hånlog. Men nnder denna cyniska glädtighet trodde sig Lecoq upptäcka en gnagande oro. Slumpen lät honom plikta för deona lilla triumf, ty de följande händelserna skulle gäcka allt hans förutseende. Sålunda gjorde mördaren ej ringaste invänning då han fick befallning att afkläda sig, för att utbyta sina af blod nedsölade kläder mot andra. Ej en muskel i hans ansigte förrådde hans själs hemlighet, under det man lät hans person undergå den skymfliga undersökning som lå