Göteborgsposten – 25 januari 1869, sida 1

— Jag hoppas det, men det blir domarens sak. Jag har kommit för att få veta om ni önskar förtära något. — Nej. Men i samma ögonblick ändrade han sig. — Jag skulle dock kunna äta en bit och dricka ett glas vin, tillade han. — Man skall hemta det åt er, svarade Lecoq. Han lemnade fångrummet och gick att uppköpa några matvaror i grannskapet. Härunder uppstod den tanken hos honom, stt då fången begärde vin efter det han först vägrat att förtära något, var det endast för att ej falla ur den roll han ville spela. Vare dermed hur som helst så åt fången med den bästa aptit. Han fyllde derefter i ett stort glas vin, tömde det långsamt och sade: — Det är godt!... Det gör godt dit det kommer! Denna bolåtenhet hade Lecoq ej väntat sig. Han hade för att anställa ett prof valt en af de vederstyggliga, blåaktiga, tjocka och grumliga drycker som tillagas på krogarne, och han var långt ifrån att tro att mördaren så utan ringaste motvilja skulle tömma den. Men han drog inga bestämda slutsatser af detta enda faktum. Ett rullande utanför tillkännagaf fångvagnens ankomst. Man transporterade först dit enkan Chupin, som visnades och skrek att man ville mörda henne, derefter tillsade man mördaren taga plats der. Den unge polisagenten trodde att han åtminstone nu skulle visa något tecken till motvilja och gaf akt på ho