Göteborgsposten – 25 januari 1869, sida 1

— — GO AT ——— nom. Intet. Mannen steg upp i den förskräckliga vagnen som om det varit den naturligaste sak i verlden och tog sin plats i besittning på ett sätt som om han visste hvilken ställning som vore beqvämast i detta trånga utrymme. — Ahl! det är en stark natur, mumlade Lecoq misslynt, men jag får vänta tills vi hunnit till polisprefekturen. Dörrarne på fångvagnen blefvo omsorgsfullt stängda, kusken klatschado med sin piska, och två starka hästar drogo den framåt i hastigt traf. Lecoq hade tagit plats i det åkdon som körde förut mellan kusken och vakten, och hans tankfullhet var så stor att han ej hörde ett ord af deras samtal. Detta tamtal var bland de gladaste, oaktadt det stördes af enkan Chupirs gälla röst, då hon ömsom sjöng, ömsom hädade. Den unge polisagenten tänkte på ett medel att uppfånga någon del af dem hemlighet som doldes af mördaren, hvilken enligt hans öfvertygelse — och denna öfvertygelse var så stark att han skulle kunnat våga sitt hufvud derpå — borde ha lefvat i samhällets högre kretsar. Att fången lyckats låtsa sig ha aptit, att han utan motvilja sväljt en afskyvärd dryck, att han stigit upp i fångvagnen utan att visa ringaste obenägenhet derför, allt detta var ingenting så särdeles besynnerligt hos en man, begåfvad med en stark vilja och hvars energi borde fördubblas af den hotande faran och hoppet om räddning. Men skulle han väl visa samma sjelfheherrskning, då han blefve underkastad de förödmjukande formaliteterna s —