Göteborgsposten – 25 januari 1869, sida 1

rum till en af de vänliga stjernor som lysa ned från himlahvalfvet. Hur ha organismerna uppstått: Deras första barndom måste ha varit dyster. Solen kunde knappt genomtränga den tunga atmosferen, åskor brakade, blixtar klöfvo luften. Det var efter en sådan natt som den första elementarorganismen skapades, hvilken blef moder till hela den öfriga växtverlden. Allt kol som nu finnes i nutidens vegetation, i kolgrufvor o. 8 v. måste på den tiden ha törefunnits i atmosferen. I sådan luft trifdes växterna förträffligt; de renade luften från kolet och så fick den syre, så att slutligen kunde den första elementarorganismen till ett djur framträda. Denna blef moder till hela den öfriga djurverlden och en frodig växtverld stod öfver densamma fadder vid den stora dopfunten, hafvet. Under fortgående strid har sedan de lägre slägtena alltjemt dukat under för de högre och fått bilda piedestalen för dessa. Häri ligger grundtanken för Darwins system, som väl låter försona sig med vår religion. Häri finnes äfven ursäkten för vivisektioner. Naturen och menniskoslägtet äro ännu ej färdiga: deri ligger ingen hädelse utan blott en vetenskapens ödmjuka anmärkning. En grodmuskel arbetar ej så kraftigt under inverkan af en grodnerv, som under inverkan af vår elektriska ström. En grodmuskel lyfter ej mera än 492 grammer medan en menniskomuskel af samma tjocklek lyfter 8,000 grammer; hvartöre? emedan menniskoblodet är ett bättre födoämne för muekeln än grodblodet. Naturen är således äfven här ofullkomlig. En elektrisk ström fram kallar en högre muskelton, om hvilken vid en föregående föreläsning talades, än våra egna nerver kunna göra. Detta är åter en ofullkomlighet, enär viljan ej kan ge så många impulser (blott omkring 30 i sekunden) som den elektriska induktionsapparater, hvilken ger bortåt 500. Det sista framsteget inom skapelsen, är emellertid: det då själslifvet, naturens blomma börjar visa sig. Mot detta böra äfven vi rikta våra ansträngningar, då vi arbeta för menskligheten. Ötverallt se vi verkningarne af naturforskningen; det är den som gifvit pregeln åt lifvet sådant det nu gestaltar sig. Svårare är det att inse hvilken inverkan den har på själslifvet. Huru långsamt mognar icke forskningen, huru sent tränger den icke ned bland massorna. En ny id6 uttalas, den höres ej långt och dock upptångas den af ett eller annat öra och blir slutligen en sanning. Så sväfva de små växtfröen omkring i luften utan att ses af våra ögon; de tränga sig in öfverallt der de kunna finna näring, och plötsligt stå vi midt i en grönskande växtverld. Regnet tränger ned i jorden och synes försvinna; men det tränger allt djupare tills det finner fast botten och frambryter plötsligt i källor och bäckar. Så är det med forskningens resultater. De falla ned som små droppar och synas försvinna, men de tränga genom mensklighetens lager tills de finna fast botten och bryta ut annorstädes för att gräfva den breda flodbädd som skall leda kulturens ström. Vår tid är en brytningens tid. Efter så långa utflygter i det blå har menniskan återvändt till naturen och forskningen i denna har fört oss vida omkring i tider som varit, som äro och som stunda. Den har följt naturen från Mammuthdjurets vandring i urskogen, som aldrig genljudat af en menniskoröst, från de lefvande varelsernas utveckling ur en ringa början till dessa myriader lif som nu omgifva oss, från kristallbildningen till de subtila processerna i en menniskohjerna. Vår långa stamtafla går tillbaka till den gråa jorden, må vi ej blygas derför, och må vi med ödmjukhet forska i denna stamtafla ty det är enda vägen att lära känna oss sjelfva. Ett ljus gick upp för Sokrates, då han på apollotemplet läste inskriften Känn dig sjelt. I naturen har den store byggmästarens egen hand i gyllene bokstäfver skrifvit detsamma. Vi äro alla naturens barn, må vi derföre ega mod att gå rakt framåt på den väg som naNETA — — Mannen steg upp i den förskräckliga vagdet varit den naturligaste sak 3 verIJdan .