Göteborgsposten – 22 januari 1869, sida 1

— Det händer, att personer som fått ryggen afbruten eller lida af vissa sjukdomar, bli fullkomligt känslolösa i nedra delen af kroppen emedan ledningen till hjernan afbrutits. Om man då misshandlar benen sprattla dessa, men I personen sjelf erfar intet. Om nu icke individen som rår om hufvudet känner någon smärta, hvem erfar den då? Benens rörelser hos grodan visa så mycken intelligens att man knappt skulle kunra tilltro en groda med hjerna så mycket deraf. Detta är beroende på reflexrörelsen, hvilken bäst visar sig sedan nervcentrum, hjernan, är borttaget. Samma förhållande har man ofta tillfälle att iakttaga på halshuggna tuppar, hvilka bete sig alldeles som om de hade både känsel och frivillig rörelse. För att visa reflexrörelsen gjordes ett intressant experiment med den nyss omnämnda grodan utan hjerna. Hon syntes ha funnit sig i sitt öde, men då vid kroppen fästades en liten papperslapp fuktad med ättiksyra gjorde hon ursinniga sprattlingar i den tydliga afsigt att skrapa bort hvad som retade nerverna. Det första af nämnde exempel (liksom de öfriga) förklaras deraf att det intryck som den sjuke får på benet ledes till gangliicellerna i ryggraden, hvilka åter genom andra nerver sätta musklerna i rörelse, så att sprattlingen framkallas. Samma förhållande bevisas deraf att man kan gå och dock så godt som sofva. Detta förhållande förklaras deraf att känselnerverna genom ryggraden signalera till rörelsenerverna, att bibehålla balansen. Det är denna nervernas vana att arbeta ge mensamt, som gör att man ej faller och på samma gång håller benen i rörelse. Reflexrörelserna bli starkare och utbreda sig på allt längre håll inom kroppen tills de vid mycket stark retning sprida sig öfverallt och åstadkomma stelkramp. Det synes derföre som skulle nerverna göra ett visst motstånd mot ledningen af ett intryck. På denna omständighet har man grundat ett sätt alt göra de ofrivilliga musklerna overksamma. Man använder neml. det i fysiologiskt hänseende mycket märkvärdiga pilgiftet curare, hvilket har egenskapen att göra ledningsmotståndet mot innervationen i en nerv eå betydligt, att den ej genomsläpper något intryck, hvilket såsom man straxt skall finna är af vigt. Dessa reflexrörelser, inverka de äfven på hjertat? Ja, af alla de otaliga intryck, hvilka sätta våra nerver i rörelse så tätt som vinden rör axen på ett rågsält, sinnes det intet som ej reflekteras till hjertat. Dessa reflexer nå dock först hjertat sedan de passerat genom hjernan och detta just genom fantasiens och minnets organer. De olika intryck som hjertat får, uppskrifvas å de fysiologiska laboratorierna af ett särskildt inrättadt instrument på ett papper, viradt kring en roterande cylinder. Om man nu genom curare borttager ledningsförmågan hos de nerver som från hjernan leda till hjertat hvad blir då dettas skrift? Den säger att det arbetar fullkomligt stilla och lugnt, oberoende af alla yttre intryck: det nås icke heller vidare af reflexerna från dessa intryck, ty förbindelsen med hjernan är aforuten. Det finnes också ett naturligt tillstånd i det animala lifvet, då hjertat är liksom afkoppladt från de öfriga organerna, och detta är sömnen, Detta är orsaken, hvarföre vi, då! vi vilja sofva, söka befria oss från alla störande intryck, söka mörker, lugn och en mjuk bädd. Derföre är äfven sömnen så stärkande. Hjertat kan under densamma ostördt utsprida nutritionens välsignelser till alla elementarorganerna. Reflexnerverna gå, som sagdt, från ner———