Göteborgsposten – 22 januari 1869, sida 1

2—— utan att det dock passar in. Här är det likväl på sin rätta plats: punctum saliensdet är det embryonala hjertat, denna punkt som först rör sig inom organismen. Hvad är det då? Helt enkelt ett pumpverk, tryckoch sugpump på samma gång. Hjertats uppgift är nu att till elementarorganismerna utsprida blodet under den långsamma förbränningsprocess som försiggår inom kroppen. Allt hvad som i densamma inkommer utifrån skulle tjena till intet om ej elementarorganismerna funnes. De äro det Deltaland der blodet utgjuter all sin ymnighet. Men hjertat har många hushåll att förse med blod, och de anstalter som härför blifvit afsedda göra kroppen till ett ideal för ett samhälle samt ötverträffa vida alla vattenledningar, gasledningar och dylikt, som vi bruka prisa. Om slagtaren och bagaren skola föra till oss våra förnödenheter, stanna de dock utanför vår dörr; på samma sätt gör den som afhemtar det förbrukade, men inom kroppen sker allt detta genom ett rör, och elementarorganismerna behöfva ej ens likt polyperna utsträcka sina hungriga munnar efter födan, den kommer till dem färdig. Denna är blodet, och sedan ur detsamma blifvit användt hvad som skulle användas, suges det äter till hjertat, som tvingar det att ånyo cirkulera, dock först sedan det blifvit fördt genom lungan, der det ventileras och föryngras. För detta ändamål ega vi alla ett dubbelt hjerta, at hvilket ena delen är till enkom för lungan. Hjertats rörelsekraft är, liksom de öfriga organernas, muskeln. Den lyder dock här ej viljans bud: med eller mot vår vilja klappar hjertat. Om man dödar en groda, arbetar dess hjerta länge, liksom under lifvet, och tillochmed om man sönderdelar detsamma i så små delar, som behöfs för att lägga dem under mikroskopet, arbeta äfven dessa hela 24 till 48 timmar sedan djuret dött. För framkallande af sina musklers rörelser har således hjertat sitt nervsystem inom sin egen substans. Blodet drifves, som nämndt är, af hjertat genom ådrorna — hvilka för ötrigt äfven ha muskler, som befordra blodets rörelse — och om detta sker under starkare eller svagare tryck, är ingalunda likgiltigt. Att detta tryck är starkare än atmosferens, bevisas deraf, att om man tager hål på en pulsåder, sprutar blodet ut. Detta tryck regleras nu af tvenne från hjernan utlöpande nervknippen, den ena kallad nervus vagus, den andra kärlnervsystemet. Om den förra retas, gå hjertats rörelser långsammare; retas den ännu hårdare, stannar det helt och hållet, för att efter en stund återtaga arbetet, ehuru mycket starkare. Motsatsen sker då kärlnervsystemet retas; hjertat sammandrager sig, trycket på blodet blir starkare och slagen bli snabbare. Det har förut blifvit taladt om reflexrörelse, hvilken framkallas oberoende af hjernan, viljans organ. De nerver som leda till denna betinga icke blott den fria rörelsen utan äfven känseln. Icke så de hvilka betinga reflexrörelsen. Men hur vet man att ett djur känner? Det är af vigt att veta detta då det gäller att fälla dom ötver sysiologerna. Man vet ej att ett djur känner, på annat än af dess rörelser, men å andra sidan kan man ej af ett djurs rörelser sluta till att det känner. För att bevisa detta afklippte prof. H. hufvudet på en groda och upphängde henne i ett stativ. Hon sprattlade med benen, och dock var hon död, ty man förlägger ju sätet för känseln och lifvet till hjernan och detta helt visst med rätta. Således var grodan död men hon sprattlade likväl. Man skulle bredvin denna groda kunnat upphänga en som icke varit död men likväl förhållit sig alldeles orörlig.