Göteborgsposten – 20 januari 1869, sida 2

På polismästarens fråga, om ej Nilsson gjort J. någon ännu redbarare tjenst och om han ej kände till J:s magasinsnycklar, svarade hau nekande. J. nekade fortfarande med den smoråata kallblodighet till allt hvad som blifvit berättadt, oaktadt både Kindlund och Nilsson gråtande (det syntes dock vara krokodiltårar åtminstone hos den senare) förebrådde honom att ha bragt dem i denna belägenhet. Förmänverna Andersson och Helgesson, hvilka utlemnat fraktsedlar till J., kunde dock ej erinra sig att det varit han som infunnit sig för at: afsända garn vid det tillsalle då det stulna skickades till Borås. Sjökaptenen Sven Larsson från Tästeberga i Ljungby socken berättade att Nilsson till bonom utbjudit såväl garn som kaffe under något misstänkta omständigheter, hvadan han, då han kom hem, omnämnt saken för länsmannen. Också hade ban icke lförsålt något af de 49 garnbundtar (det skulle enligt uppgörelsen varit 50) som bl-fvo honom tillskickade. Nilsson hade ej blifvit bjuden att hos honom tillbringa Julen, men då han ett par dagar före jul kom ned till honom hade han frågat om ej N. hos honom ville tillbringa julaftonen, hvartill N. svarat nej emedan hans hustru eljest skulle bli orolig. Han bade lemnat Nilsson en summa af 200 rdr för garnet. Efter jol fick han från Nilsson ett bref, i hvilket denne bad att L. icke skulle säga att han fått större rabatt än 50 öre bundten. Han hade af N. fått eo priskurant på garnet. Priskuranten tillhörde Ahlafors, men det ofversta var atklippt, på det att ej fabrikens namn skulle synas. De ditskrifna siffrorna, hvilka uppgäfvo garnets värde, syntes, såsom det föreföll bokhällaren Rosen, vara skrifna af Johansson. J. nekade fortfarande. Angående transporten af sistnämnde garn från Ahlafors kontor till jernvägen berättade äkaredrancarne C. A. Johansson och Olof Petter Hansson att de en dag i julvockan omkr. kl. 8 e. m, kört upp diverse garncollies från Skeppsbron till Ahlafors. Efter att ha fört in dessa till en mindre förstuga utanför magasinet, togo de, på Johanssons tillsägelse, fem säckar som stodo i den yttre förstugan vid kontorgdörren och hvilka saknade adress samt körde dem, utan att ha erhållit konnossement, till jernvägen, der de, likaledes enligt Johanssons befallning, ställda dem i magasinet. Som man finner, öfvorensstämmer detta fullkomligt med Nilssons uppgift. Johansson kunde ej, oaktadt han försökte det, på något nöjaktigt sätt förklara detta. Polismästaren hade under förhöret ett par gånger framhållit det märkvärdiga i att uppsigten kunnat vara så slapp på magasinet, och detta oaktadt kontorspersonalen redan i November månad erhållit kunskap om att något misstänkt var på färde, Målet uppsköts och blef Nilsson denna gång införpassad till cellfangelset. De båda andra återförpassades.