Göteborgsposten – 19 januari 1869, sida 2

erfor ett ännu starkare iutryck af det rysliga i scenen. Han blef lika blek som de döda kroppar, hvilka lågo der, och måste stödja sig emot väggen. Endast de två läkarne stodo lugna. Lecoq hade rest sig från sin plats med rapporten i hand; han helsade, intog en aktningsfull hållning och väntade att man skulle fråga honom. — Ni måste ha tillbragt en obehaglig natt, sade kommissarien vänligt; men den har varit utan nytta för rättvisan, ty alla efterspaningar voro öfverflödiga ... — Jag tror dock, svarade den unge polisagenten, att mördaren haft en vän, om icke en medbrottsling, om hvars signalement jag skulle kunna lemna er upplysningar ..,. Han bör vara af temligen framskriden ålder och, om jag ej misstager mig, bära en kaskett på hufvudet och en rock af raggigt kläde; beträffande hans stöflor ... — Blixt och dunder!... utropade Gevrol, och jag som ... Han tystnade plötsligt, som om han sagt något obetänksamt och gerna skulle vilja återtaga sina ord. — Och ni som?.., upprepade kommissarien. Hvad ämnade ni säga? Inspektören var ursinnig, men som han ansåg sig ha sagt för mycket för att ej fortsätta, beqvämade han sig till att afgifva en förklaring. — Saken är i korthet följande, sade han. För en timma sedan, under det jag väntade på er, herr kommissarie, framför vaktkontoret vid rue dItalie, der man insatt mördaren, såg jag på afstånd en person komma, hvars sig