Göteborgsposten – 19 januari 1869, sida 2

båda tvistande staterna och i hvilken desserinras om grunderna för den internationele rätten. Såsom läsaren finner, torde således kon ferensen ha uträttat intet, eller åtminstone : det närmaste intet, isynnerhet som det samtidigt uppgifves, att det engelska ombudet genomdrifvit det beslut, att makterna ej skulle söka att med tvång genomföra konferensens resolutioner. — Turkiet och Grekland äro såled-lemnade åt sig sjelfva att söka på egen hand uppgöra sitt mellanvarande. Turkiet är visserligen oändligt mycket starkare, än Grekland, men detta senare är enigt och entusiastiskt, under det att Turkiet är inom sig söndradt genom sina kristna provinsers opålitlighet och upproriska tendenser. De kunna således anses någorlunde jemnstarka, ifall det skulle lyckas Grekland att förmå nämnde provinser till att resa sig. Det motstånd, Osterrike skulle kunna göra häremot, neutraliseras at Ryssland, som står lika afgjordt på Greklands som Österrike på Turkiets sida. Frankrike skulle visserligen gerna vilja understödja Österrike, men bevakas af Preussen, hvilket senare återigen skulle, om Frankrike ej vore, med Ryssland i förbund såsom schakalen kasta sig öfver Österrike. England skulle här kunna kasta en vigtig tyngd i vågskålen, men det sparar och ger sin stormaktspolitik på båten. Det finnes således ingenting, som faktiskt hindrar sammanstötningen mellan Grekland och Turkiet. Men hvem kan beräkna, hvad som deraf skulle följa? Redan häromdagen yttrade Daily Telegraph: vilka äro Rysslands planer? Detta är sannolikt en hemlighet; men det kan vara föga tvifvelaktigt, hvad Grekland tror att det rufvar öfver. Konung Georg och hans rådgitvare tro att, om också det värsta sker, moskoviten icke skall öfvergifva dem åt Moslems oinskränkta hämnd. De räkna äfven på sympatetiska rörelser mot det ottomanska väldet i hvarje provins uti det europeiska Turkiet, hvilka skola vara af natur att besvära sultanen och uttömma hans hjelpkällor, och hvilka skola fortfara tillräckligt länge för att, om ej andra makter hindra det, indragas med i krånglet. Det finnes en riktig grund för dessa betraktelser; och man kan vara förvissad om, att de skola förverkligas, i händelse konferensen misslyckas. Ty i så fall skulle status quo ante icke kunna fullständigt återupprättas. Det skulle vara detsamma som att tillkännagifva för verlden, att den orientaliska frågan åter öppnats; att hvardera sidans anspråk voro för ytterliga att kunna bringas till öfverensstämmelse; att de neutrala ingenting kunde göra, och att de tvistande parterna måste lemnas att på egen hand ernå en lösning; att meningsskiljaktigheter, om icke ömsesidig afundsjuka, förhindrat denna sammanhällighet mellan stormakterna, som skulle kunna framtvinga en uppgörelse; och att Turkiet måste lemnas ansigte mot ansigte med en upphetsad granne och fientliga undersåter. Underrättelsen om misslyckandet skulle bli signalen till alla de elementers upplösande, hvilka hittills hållits i schack genom en starkare dämpande makt, än sultanens. Rumeniens ställning lemnar ett bevis på det slags fara, mot hvilken vi ha att bereda oss. Donaufurstendömena voro en härd för slämplingar mot det turkiska väldet; de voro bokstafligen öfverströdda med de brännbara ämnen, som hopats på detta omtvistade område af serbiskt förrädderi, bulgariskt missnöje, rumenisk hänsynslöshet och ryska intriger. En liten gvista skulle ha tändt elden; ett uttryck af fast beslutsamhet från makter, hvilka kunde snabbt göra deras önskningar till handling, aflägsnade genast faran. Det finnes ej något skäl, hvarför grekerna icke skulle vara lämpliga för likadan behandling; och om de jemförelsevis erhålla frihet att konspirera mot en grannstat samt vara med om ett förstöringskrig, så skulle den till deras förmån gjorda skilnaden endast kunna af de orientaliska racerna tolkas såsom angif