Göteborgsposten – 19 januari 1869, sida 1

1 begge kamrarne ha åtskilliga nya ledamöter inträdt, i den Första 8, i den Andra 15. Bland de förstnämnda intager utan tvitvel srib. Skogman främsta rummet; riksbankens verkställande direktör, ty denna befattning innehar frih. Skogman i realiteten, bör vara sjelfskrifven ledamot af riksdagen. Blekinge läns landsting visade således en lofvärd takt, då dess val föll på nämnde friherre. Landstinget i Wexiö gaf en vacker hyllning åt sin senast afgångne höfding, då presidenten Thyselius invaldes i Första kammaren. Valet föll på en kunskapsrik, human och frisinnad embetsman. Äfven grefve Gösta Posse, gynnad af ödet, har fått inträde i Första kammaren. Jag bygger stora förhoppningar på honom, om han ej vuxit ifrån sig sedan det betydelsefulla året 1865. I den Andra kammaren är det egentligen tre af de nyvalda ledamöterna som ådraga sig uppmärksamheten, nemligen landssekreteraren Treffenberg, hvilken, då valkretsen Westerås-Köping-Enköping skulle utse nytt ombud, åtnjöt icke blott den utmärkelsen att blifva vald fastän han undanbedt sig förtroendet, utan äfven den, att många af hans förra motståndare nu röstade på honom, sålunda erkännande hans förtjenster och hans talang, hvilken nu troligen ej skall förneka sig sedan det varma sydländska blodet svallar mindre häftigt; vidare handl. Olsson från Helsingborg, hvilken ända tills förliden sommar egentligen endast var känd inom Skåne, derefter såsom ledamot i kyrkomötet tillvann sig en hög grad af aktning såsom utmärkt talare med värma, djup öfvertygelse och vidsträckta teologiska studier; och slutligen revisionssekreteraren Lindhagen, hvilken efter den häftigaste valstrid, som i hufvudstaden utkämpats, inträdde i kammaren äfven med sina ifrigaste motståndares obetingade högaktning. Första kammarens konstituering var särdeles enkel. Alderspresidenten, frih. v. Sprengtporten, helsade ledamöterna med ett flärdfritt tal, hvari ingen fruktan för framtiden förspordes. Den erfarenheten var redan förvärfvad, yttrades i talet, att vår nya riksdagsordning erbjuder oss all önsklig lättnad oeh trygghet vid ärendenas behandling. Vi ega sålunda i våra egna bänder verktyget för ett godt arbete, och då hvarken viljan eller insigterna saknas inom representationen, återstår det endast att finna de utvägar som säkrast leda till målet; och dessa skola nog i mån af omständigheterna erbjuda sig, så framt de med allvar sökas. Talaren var också trygg iden föreställningen, att deras samvaro icke skall blifva utan gagn för vårt älskade fosterland. Öppnandet af Andra kammaren skedde, genom de tal som höllos der, med större högtidlighet. Talen, såväl ålderspresidentens, hr L. J. Hiertas, som talmannens, biskop Sundbergs, voro vida mera uttrycksfulla, men i olika riktning. I hr Hiertas tal, framsagdt med denna egendomliga vibration i rösten, som antyder tillvaron af en viss fruktan att siga för mycket eller för litet, spårades någon oro för framtiden och valmännens blifvande dom. Ögonblicket var äfven i det afseende allvarligt, erinrade hr Hierta, såsom utgörande början af slutet på den fullmakt, som för trenne år blifvit oss lemnad i egenskap af folkets ombud. — De kunna ej undgå fråga sig sjelfva — fortsätter hr Hierta vidare — om det vidsträckta förtroende, som fullmakten innebär, skall inom den återstående tiden af vårt riksdagsmannakall hinna motsvaras på ett sätt som uppfyller landets förväntan. Af denna vink torde man få draga den slutsats att hr Hierta för egen del åtminstone är fullt besluten att under den fruktade början af slutet blifva ändå mera verksam än hittills. Men ett fullt tillfredsställande svar på frågan ansåg hr Hierta mera att önska än att hoppas med hänsyn till de talrika behof af samhällsreformer, som stå på dagordningen. Dock, om det kan lyckas att utan ytterligare skuldsättning eller påläggande i en eller annan form at nya bördor, bringa statens inkomster och utgifter i jemnvigt, så ansåg hr Hierta representationens verksamhet vicke helt och hållet förfelad. Med visshet ansåg han kunna åstadkommas den fasta föresatsen att efter bästa förstånd och krafter alltid göra sin skyldighet, med ständig åtanke deraf, att ingen riksdagsman hitkommit för att öppet eller förklädt bevaka eller befordra större eller mindre enskilda lokala eller personliga intressen. I afapanda s hp Hiantaa nn afknnnaga