Göteborgsposten – 13 januari 1869, sida 1

Just dertore att den saknar rotlaste. HLV4Arken bankofullmäktigen Uhr — som gjorts till klubbens ordförande, hvartill hans yfviga skägg sannolikt mest bidragit — eller hr L. J. Hiertas inträde i klubben under förliden riksdag, dertill troligen manad mes: af en ursäktlig nyfikenhet — eller de öfriga mera modiga, men mindre framstående ledamöterna, förmå att skaffa klubben något politiskt inflytande. Också har den redan af de lugnare liberala kastats öfver bord. Ledamoten af Andra kammaren, Cor! Ivarsson, mot hvars hårdhändt uppgjorda reseoch traktamentsräkningar äfven jag vågat rikta anmärkningar, har i Hallandsposten svarat, att han tillvägagått författningsenligt. Det har aldrig blitvit bestridt. Man har endast påstått att han debiterat statsverket för utgifter som han icke gjort. Han qvalificerar sig som en besynnerlig folkets man, då han proklamerar Älikställighetens stora princip, men anser det ej skäligen kunna fordras, ratt just män af den allmogeklass, som bär de jemförelsevis tyngsta samhällsbördorna, äfven skulle, under enahanda förhållanden i öfrigt, företrädesvis göra särskilda uppoffringar och eftergifter. Hvad vill nu detta egentligen säga? Har allmogeklassen den aflägsnaste nytta af att han t. ex. godtgör sig höga regepengar för en obefintlig betjent? Eller har han utdelat det öfverdebiterade beloppet bland dem i hans ort som bära de tyngsta samhällsbördorna? Det ser verkligen ut som skulle jag aldrig bli qvitt de der reseräkningarne! De riktigt förfölja mig. Häromdagen blef jag anmodad att, för redandet af en tvistefråga, å ett ångbåtskontor härstädes anskaffa några upplysningar. Dertill fordrades att taga kännedom om åtskilliga passagerarelistor. De upplysningar som jag sökte fann jag tyvärr icke, men i stället observerade jag namnen på en hel grupp mer och mindre framstående ledamöter af riksdagens Andra kammare, hvilka efter fullbordadt representantkall sistlidne vår hade, begagnande ångfartyg till Jönköping, återvändt till sina hem. Två hade förenat sig om en hytt och fem hade tagit försalongsplatser. Se der, tänkte jag, åtminstone sju folkombud, hvilka, ihågkommande det svenska folkets botryckta ställning och statskassans skrala skick, hafva valt den för staten billigaste hemfärdsvägen! Om de hade begagnat jernvägen till Jönköping och åkt i vagn af första klassen, hvartill de enligt kammarens eget beslut varit fullt berättigade, så hade de måst uppgöra sina reseräkningar med hänsyn dertill. Staten hade visserligen ändå, fastän på en omväg, återfått hvad de i riksgäldskontoret uppburit i resepengar; men nu lemnade de, i sin höga ställning såsom medlemmar af den andra statsmakten, ett efterföljansvärdt exempel äfven på anspråkslöshet när de för resan på ångbåt valde högst betydligt billi gare platser och således ådrogo staten en vida mindre utgift, än om de begagnat jernvägen och der iakttagit sin höga samhällsställning. Jag beslöt genast att med behörigt loford så snart som möjligt omförmäla deras högsinnade åtgärd, hvilken vittnade om att deras handlingssätt öfverensstämde med deras i kammaren uttalade sparsamhetsgrundsatser — då det föll mig in att derom för säkerhetens skull förvissa mig i riksgäldskontoret. Man drog på munnen, då jag återigen begärde att få se den der stora reseräkningsluntan. Af den blef jag emellertid till min stora förvåning öfvertygad att de sju representan terna, som begagnat den billiga ångbåtslägenhet till Jönköping, verkligen debiterat statsverket för den dyraste platsen på jernvägen. Mitt loford för högsinnad oegenytta kan jag således ej tilldela dessa eju. Det är visserligen ledsamt, men skulden dertill är deras. Till förekommande af kollision bör jag väl nämna, att dessa sju, som befunnits hafva tagit godtgörelse för en dyrare, men begagnat en billigare hemfärdsväg, äro hrr Wigardt och Roseoberg, Ola Boson Olsson, Ola Nilsson, Åke Andersson, Nils Nilsson och Anders Nilsson, alla med undantag af den förstnämnde riksdagmän från Skåne. Jag betviflar dock icke att så väl dessa sju, som äfven alla de öfriga hvilka likaledes befunnits hafva tagit betalt för en annan och dyrare väg än de verkligen begagnat, skola vid sin återkomst hit om några dagar genast i rikgäldskontoret insätta hvad de rätteligen förmycket uppburit, och skall jag då genast derom underrätta er. Vid årets slut upphörde de offentliga föreläsningarne på Börsen. Om och när de skola fortsättas, är både en tidsoch penningefråga. Till föreläsningars bekostande saknas medel, och hvarken riksdagen eller stadsfullmäktige äro i detta fall böjda för gifmildhet. Jag tror knappast att någon vågar på ena eller andra stället motionera ett anslag till berörda ändamål. Att åstalkomma föreläsningar, som blifva tillräckligt besökta, om tillträdesafgift fordras, anses nästan omöjligt. Den strängaste sparsamhet måste iakttagas. Föreläsningarne