Göteborgsposten – 13 januari 1869, sida 1

A OA ——— 0 — LL —SÄÄX LV Bref från Stockholm. (Korrespondens till Goteborgs-Posten.) Stockholm d. II Januari. Får jag återkomma till det sist hållna riksdagsmannavalet i hufvudstaden? — Aja, hvarför icke! Jag känner er humanitet. Det är klart att de som önskade att br Lindhagen skulle blifva Blanches efterträdare i Andra kammaren äro belåtna med valets utgång. Lika belåtna dermed äro naturligtvie icke de som önskade att hr Hedin skulle fått de flesta rösterna. För min del är jag, son ni väl vet, optimist, och jag kan således omöjligt finna att någon riksolycka inträffade d. 5 Januari. Det är otvifvelaktigt att med hr Hedin, vorden riksdagsman, hade en friskare ande inkommit i kammaren och nog hade andarne kommit att tukta hvarandra, för att tala med erkebiskopen i kyrkomötet. Men allt detta kan ju ske framdeles äfven, om ett år redan, och både för Sverige, som aldrig dör bort, hoppas jag, och för hr Hedin, som är en ung man, är eft års dröjsmål en bagatell. I alla fall — och derpå lägger jag stor vigt — ä det ganska märkvärdigt att hr Hedin just i det cirkonspekta Stockholm och efter så kort tids bekantskap här kunde erhålla ett så stort antal röster första gången han uppställdes såsom kandidat. Märk väl, ännu för tio år sedan skulle det ganska säkert alls icke hafva lyckats. Man skulle då alls icke hafva försökt att erbjuda hufvudstaden såsom dess representant en ung litteratör, utan förmögenhet, utan tjenst, utan gård och grund — en man som letde på sitt goda hufvud, sina kunskaper och sin penna. Omöjligt! Då hr L. J. Hierta blef öfverflyttad från riddarhuset in i borgareståndet, var det väl på den gamle -Aftonbladsfurston Hierta som man hade röstat? Nej, visst icke! Detvar på grosshandlaren och den kände millionären Hierta, som man röstade. Och till vedergällning för denna utmärkelse tvekade han ej, han ansåg det oafvisligt nödvändigt, att förse sig med — borgareuniform, han bar den vid alla högtidliga tillfällen; ja, han gjorde än mera, denne fredens apostel tvekade ej att uppträda med — svärd vid sidan huru farlig en sådan tingest än är. Men det hörde till!, och det var ej skäl att stöta sig med valmännen för en sådan bagatell. Då August Blanche första gången valdes i borgareståndet, var det väl olitteratören Blanche, eller folktalaren Blanche, som man hade röstat på: Nej, visst icke. Det var arftagaren af en stor förmögenhes, egaren af Bblanches Malmgård och den gistfrie värden der, som fick rösterna. Bland hans första åtgärder som riksdagsman var att ställa till on lysande bankett för borgareståndet och åtskilliga andra riksdagsmän i hr Hammers då nyss inredda och dekorerade våning vid Regeringsgatan. Han var icke så starkt utpreglad demokrat den tiden — och hvem var väl det? Bland gästerna vid banketten fanns äfven ett statsråd. Men ihågkommas bör, att huru stor popularitet Blanche än egde, så tillföll honom ändå vida färre röster vid sista riksdagsmannavalet än förut. — Det är ingalunda numera så lätt som man föreställer sig, att i hufvudstaden göra sig ett namn såsom politisk kapacitet. Dertill fordras både tid och arbete, och det är ganska säkert att om än hr Hedins namn varit lika så bekant på hösten 1866 som det nu är, så hade han då, ehuru 13 representanter af hufvudstaden skulle inväljas i Andra kammaren, icke fått så många röster som nu tilldelades honom. Det är icke så liten utmärkelse att såsom riksdagskandidat i hufvudstaden blifva uppställd ensam bredvid revisionssekreteraren Lindhagen, och ganska säkert är, att om ej hr Hedin kommit i tillfälle att uttala sig så som han gjorde vid valmötet, så skulle inga