Göteborgsposten – 9 januari 1869, sida 1

Han bchöfde ej längre dölja sin glädje, hans ögon gnistrade. Som en eröfrare, hvilken tager ett rike i besittning, stötte han foten mot golfvet och utropade: — Nu är turen hos oss båda!... Sedan han erhållit tillåtelse af Gvrol att sjelf välja den medhjelpare som skulle stanna qvar hos honom i ÅPepparnötsdosan, hade Lecoq utsett den som han ansåg minst intelligent. Detta val föranleddes ej af någon fruktan å hans sida att behöfva dela med sig af vinsten, i händelse af framgång, utan af nödvändigheten att ha en medhjelpare af hvilken han kunde tilltvinga sig lydnad om det gällde. Det var en man vid femtio års ålder, som efter erbållet afsked från kavalleriet hade inträdt vid polisprefekturen. Från den blygsamma post han beklädde hade han sett många prefekter efterträda hvarandra och man skulle kunnat befolka ett fängelse ensamt med de missdådare han med egen hand arresterat. Han var hvarken öfverdrifvet skicklig eller öfverdrifvet nitisk. När man gaf honom en befallning utförde han den militärmessigt, såvidt han hade förstått den. Om han förstått den illa, nåväl! så mycket värre! Han skötte sin befattning blindt, som en gammal konstberidarhäst. När han bade ett ögonblicks ledighet och pengar på fickan, drack han. Fordom hade man vetat hans namn, nu hade man glömt det. Man kallade honom pappa Absinth. Denne man märkte hvarken någon entusiasm eller något uttryck af triumf hos sin nye kamrat.