Göteborgsposten – 9 januari 1869, sida 1

ambulanta räknemaskinerna vandrade molnomhöljda omkring, från solens uppgång alltintill dess nedergång. Trettondedagen bringade dem åter nägon lisa, men hvartill gagnade det, den dagen var ju ingen arbetsdag. Thorsdagen var jemväl en glad dag, men Fredagen blef åter melankolisk. Så skola de när de väl slutat sitt värf, sin mödosamma vandring bland menniskorna i densamma ha funnit en återspegling af lifvet, der de mulna och de klara dagarne aflösa hvarandra. Distriktscheferna skola mottaga deras digra luntor, skola ordna dem och helt säkert draga på munnen vid uppgitter sådana som: Åhos mej innebor arbittskaren Svänn Svännsson eller gungsru Nälli Syrehn har flöttat te Nyjårk o. s. v. Slutligen skall en dag Statistiska Centralbyrån sätta sitt bomärke på räkningen och den skall skickas ut att med nöje accepteras af en verld. Stjernan på vintersäsongens himmel, Åmaranterbalen, har lyst och försvunnit för de beväpnade manliga ögon som genom glasögon, pince-nez er eller enkellorgnetter nyfiket bekikat densamma, för de obeväpnade, som likgiltigt betraktat den som man betraktar en annan bal, och för de stackars afväpnade, hvilka kommit dit med Amors bindel kör ögonen. Damerna sägas icke ha öfverskridit 40-talet — till antalet, men toaletterna voro naturligtvis som vanligt Ålika smakfulla som lysande. Dir. Roos står i begrepp att afsluta sin sejour å Nya Teatern, en sejour, hvilken anses ha varit för honom ganska inbringande och som på det hela taget varit rätt angenäm för publiken, om vi undantaga de gånger, då naderskärleken hos direktören skymt den prakliska blicken och kommit honom att förgäta kritikens högt uttalade önskningar. Sedan nan skänkt publiken Mer än perlor och guld, för den presenterat det i svensk jordmån omplanterade tyska klöfverbladet Andersson, Pettersson och Lundström och packat in sitt Messmanska galleri af namnkunnige svenske nän stryker han till afsked öfver alltsammans med Hartassen, om hvars sceniska uppsättning ryktet haft åtskilligt underbart att förtälja. På Mindre Teatern har dir. Rohde åter sjort sitt intåg och förevisat äfven han en, om det säges, synnerligen lyckad upplaga af le tre för alla teaterdirektörer så lyckobrinzande gesällerna, hvilka, färglagda af hr G. ingströms något breda men humoristiska pensel, der lära framstå i en ännu bjertare dager än vanligt. Hr Rohde har derefter upptört Nar2nerite Gautier, om vi icke misstaga oss den ildra första produkten af den mer eller mindre skabrösa franska demi-monde-dramatik, som sedermera öfversvämmat all verldens scerer. Efter hvad det berättas, lärer dir. R. ha flera stycken af samma halt på sin repertoar. Vi tro dock att bättre varit om densamma riktats från andra håll, t. ex. från Tyskland, hvars dramatiska litteratur bl. a. Benedix och Görner försett med lustspel, bättre lämpande sig för vår publiks smak och Mindre Teaterns ressurser. Man döme dock ingen ohördan, det to-de hända att både repertoar och utförande komma att motsvara de anspråk, publiken ofast funnit uppfyllda på denna scen. En falang goda hjelptrupper vet man redan att den praktiske direktören förskaffat sig i den friska bukett af unga och blomstrande skådespelerskor, hvarmed han tänker tjusa publiken och bland dessa främst m:ll Gurli Åberg, som efter att ha varit en af Sveriges första scens förnämsta prydnader derefter glänst vid Mindre Teaterns i Stockholm dramatiska scen med nästan lika stor glans som liten Cari vid den lyriska. Scenens höga uppgift: att tjena ei blot til Lyst utan att först och främst vara ett medel till bildning och förädling för massorna, förbises i våra dagar allt mer och mer; teaterdirektörerna betrakta konsten som en affär och understödjas i sina bemödanden välvilligt at försattarne, som på beställning leverera sonsationsdramer och kittlande komedier en 6108s; publiken håller till godo med dussinkramet och ser utan att rodna samhällskroppens moraliska spetälska i all sin förfärande nakenhet afslöjas på scenen. Den del af publiken åter som vämjes vid en Michel Carrås, Labiche och Delacours eller firman Meilhac Halevys lösa dramatiska anrättningar, vänder derföre ryggen åt teatersalongen och söker förädlande förströelser annorstädes. Att I Han behöfgae ej länore glia sin ol