Göteborgsposten – 8 januari 1869, sida 1

WA — — 4— hvilka man utan den ringaste skonsamhet afskjutit de förgiftade pilarne, ändå skulle visa sig fullkomligt känslolösa. Dessa begge mäns ställning har dock under hela valagitationen varit sådan att de, utan att ens kunna göra motstånd, nödgats underkasta sig en grym tortyr, utöfvad af humanitetens målsmän. Ju närmare det led mot 11-tiden igår, desto flera valmän ankommo. En liten rolig esterapning af valagitationsmanövrerna i England och Amerika blef äfven här synlig. Ett stadsbud, utan pannplåt anvisande till hvilken kår han hörde, men välklädd, inställde sig på rådhusplanen, försedd med en stång, öfverst på hvilken en brädlapp var anbringad och på den ett tryckt plakat så lydande: Till efterrättelse för valmännen: Litteratören Sven Adolf Hedin eller Rovisionssekreteraren Claes Albert Lindhagen. Karlen, den improviserade stånddrabanten, såg allt annat än glad ut, kanske derföre att man placerat honom just midtför ingången till den lokal under rådhuset, der okynniga öfvermagar förr, enligt rättens beslut, agades. Mellan kl. 12 och 1 blef folkrörelsen ännu mera liflig. Det ena ekipaget efter det andra, den ena åkarslädan efter den andra anlände. De som kommo med eleganta åkdon, dragna af feta hästar, förklarades bestämdt tillhöra aristokratien, byråkratien och plutokratien. Ännu när klockan slog två återstod ett stort antal valmän, som i de olika lokalerna, men nu för stängda dörrar, aflemnade sina sedlar. Att ett så stort antal valmän skulle tillstädeskomma, större än någonsin tillförne, hade magistraten synbarligen icke kunnat föreställa sig. Magistraten hade alls ingen aning om ett uppväckt politiskt lif i hufvudstaden. Men derigenom uppkom för valmännen en odräglig trängsel och tidsspillan, som ganska lätt kunnat athjelpas. Dessa olägenheter föranledde också srib. Gripenstedt att öppet och oförbehållsamt anmärka, der han stod i trängseln i den ena vallokalen, Åatt man alls icke borde klandra eller förundra sig öfver, om hufvudstadens valmän undandrogo sig att deltaga i förrättningar, hvilka beredde dem sådana obehag som nu var sörhållandet, — en anmärkning, som utan tvifvel gillades af alla. Valresultatet är för er bekant innan detta bref ankommer. Den besegrade har visserligen nu blifvit beröfvad en plats i Andra kammaren, som äfven han med heder skulle häfdat, men han har ingalunda lidit ett poli tiskt och ändå mindre ett moraliskt nederlag. Ty den som under så ovanliga förhållanden erhåller ett så betydligt antal röster, kan trösta sig med att han i alla fall åtnjuter stort anseende i hufvudstaden, utan att han till förvärfvande deraf vidtagit någon åtgärd, som ens af hans motståndare, hvilka naturligtvis döma strängast, kan klandras. På valets utgång nu berodde alls icke om någon af de stora grundsatserna skulle segra eller duka under. Det gällde egentligen endast huruvida en person med mera eller mindre framskjuten politisk ställning skulle segra. Det är ganska säkert, att om hr Lindhagen velat uppträda vid valmötet på börsen d. 29 i förra månaden, och der uttalat sina politiska åsigter, så skulle de i ganska litet hafva afvikit från de öfver förväntan moderata åsigter i politiken, som hr Hedin vid samma tillfälle angaf sig hysa och hvilka denne, derom är jag fullt förvissad, skall blifva trogen. Hr Lindhagen eger redan en god och aktad samhällsställning, som ingen kan beröfva honom. Hr Hedin kan och skall äfven förvärfva sig en lika god och lika aktad samhällsställning med tiden, och han känner bättre än de flesta, att intet är så vanskligt här i verlien som populariteten. Att den nu atslutade valstriden från begge sidorna förts med stor bitterhet, kan ej förnekas. Skall den tagas till föredöme, när i sommar 13, kanske 14, representanter i Andra kammaren skola utses af hufvudsta