Göteborgsposten – 4 januari 1869, sida 1

— Ja, svarade inspektören som förde befäl öfver patrullen, ifall du hade tretiotusen francs i ränta, tror jag knappt du skulle vara här. Det skratt, hvarmed detta vulgära skämt helsades, var mindre ett smicker än en hyllning som gafs åt en erkänd och bekräftad öfverlägsenhet. Inspektören var nemligen en af polisprefekturens mest ansedda tjenare och en som aflagt sina prof. Hans skarpsinnighet var måhända icke mycket stor, men han kände sitt yrke i botten och var väl hemma i dess ressurser och konstgrepp. Öfningen hade dessutom gifvit honom en orubblig säkerhet, ett märkvärdigt förtroende till sig sjelf och lärt honom ett slags grof diplomati, hvilken rätt mycket liknade verklig skicklighet. Med dessa egenskaper och fel förenade han ett obestridligt mod. Han grop den mest truktansvärde missdådare i kragen lika lugnt som en bönsyster doppar sina fingrar i vigvattenskärlet. Det vur en man om fyrtiosex år, med hårda drag, ett par förskräckliga mustascher och små gråa ögon under ett par buskiga ögonbryn. Hans namn var Gåvrol, men vanligen kallade man honom för Ägeneralen. Detta tillnamn smiokrade hans fåfänga, något som icke var obekant för hans underordnade. Utan tvifvel ansåg han att tillnamnet kastade öfver hans person något af det anseende som åtföljer generalsgraden. — Om ni redan börja jemra er, återtog han med sin srofva röst, hvad skall det då icke inom kort bli!