Göteborgsposten – 4 januari 1869, sida 1

sättning och utan bostad, hvilka skydde tillockmed de eländigaste krogars formaliteter. Lösdrifvare och frigifna fångar möttes der, och om dagen varit god ställde de till fester på de matvaror som de etulit från butikerna. Då de blefvo sömniga, kröpo de under fabriksskjulen i närheten eller bland ruinerna af öfvergifna hus. Allt möjligt hade blifvit försökt för att bortjaga så farliga gäster, men de mest energiska åtgärder hade förblifvit fåfänga. Bevakade, oroade, alltid exponerade för att råka ut för en razzia af polisen, återvände de alltid med ideoters envishet, lydande något slags hemlighetsfull dragningskraft. Följaktligen hade polisen derstädes alltid en ofantlig råttfälla, ständigt gillrad, hvarest dess villebråd gerna gick att låta sig fånga, och resultatet af en klappjagt inom detta qvarter var så säkert, att det var med en ton af fullkomlig visshet, som chefen för polisvakten ifrågavarande afton ropade till den sig närmande patrullen: — Jag skall emellertid låta ställa i ordning plats åt våra kunder. God jagt och mycket nöje ! Denna senare önskan var dock fullkomligt ironi, ty vädret var så eländigt som möjligt. Mycket snö hade fallit dagarne förut och lenväder hade nu börjat inträda. Öfverallt, der rörelsen på gatorna varit något liflig, låg en half fot djup snösörja. Ännu var likväl luften kall — en fuktig köld som trängde genom märg och ben. Dertill var dimman så tät att man ej kunde skönja sin egen hand ifall man sträckte ut armen. — Hvilket hundyrke! mumlade en af polisagenterna.