Göteborgsposten – 4 januari 1869, sida 1

ves. Likheten mellan fåroch emigranthjordarnes be. teende är verkligen slående. Då emigranthjorden på aftonen drefs ombord på emigrantfartyget lyckades dock en Stockholmspiga komma på villospår. Jag anträffade henne ett par timmar derefter på hotellet gråtande. Jag styrde om art hon fick tillbringa natten der och påföljande morgon gå ombord. Hennes irtfärd förorsakade benne mycket besvär. Jag hade till en början en viss antipati mot dessa 6tolkar, som jag betraktade nära nog som slafhandlare, men deras sträfvanden i sitt menniskovänliga värf, hvarför jag vill ge dem en mention honorable, bragte mig snart till andra åsigter. De mest framstående i hjorden voro de 4 familjerna från Elfdalen. Storväxta, kraftiga män, bärande sina små i en pelssäck på ryggen, och rödkindade kullor. Nedsläende för nationalkänelan ysr att se, huruledeles dessa. utvandrare från Ultima Thule, genom sin osnygghet och den vämjeliga lukt de spridde ifrån sig, ansågos som ett slags Parias, säväl af de öfriga svenskarne som af utlämningarne. En tunna, innehållande flera månader gammal mjölk, som utgjorde deras reskost, kastades öfver bord i Hull. En på dack qvarlemnad pels delade samma öde i Liverpool, Dalkarlarne ansägo sig bestulna på dessa saker, till dess jag i en fysiologisk föreläsning om engelsmannens fint utbildade luktorgan, gaf dem det rådet att bättre förvara sin nektar och ambrosia. Dylikt kärnfolks utvandring blir alltid en nationalförlust, och det är sorgligt att fådernejorden till mjolken ej kan gifva dem bättre bröd än barkbröd, hvars svårsmälta beskaffenhet do uppgåfvo såsom orsak till resan. Doe öfriga emigranterna utgjordes af pietister, beptister, vikiogar och bankruttörer. En smed från Öfverrums bruk uppgaf sig der ha haft sin fulla bergning och förtjent 60 å 70 rdr i månaden, men vikingabågen hade fallit på honom. En östgötabonde flydde från sina borgensförbindelser o. 8. v. Mina vänner i Sverige, som i allsköns lugn vid den husliga härden bereda sig till att fira julen i det trefna hemmet, skulle troligen icke velat byta lott med mig, der jag jemte 890 andra olyckskamrater illa missbandlades af Atlantens mer än vanligt vredgade vågor. Jag som känrt symptomer af sjösjuka vid blotta skildringen af en sjögång, hvad skulle icke jag lida nu och de stackars barnen sedan och mödrarne, hvilka jag hörde i sin förtviflan klaga ofver sina män: hvarföre kunde de ej sända oss något af sin sortjenst, heldre än narra oss ut på en så svår resa, att vi ej ens skulle vilja önska den åt vår värA—GÄäk: — — —— lingen ombord cch för deras räkning fiones å mellandäck anslagen en uppmaning att antingen hos agenter i Newyork eller genom den svenskt talande uppassaren, som alltid finneg ombord, genast anmäla alla befogade klagomål. Jag såg dock vid ett tillfälle just detta medium med bårdragning och sparkar korrigera en lunsig, svensk bonapiga från Halland för osnygghet — visserligen välförtjent — men uppträdet gjorde på mig ett pinsamt intryck och gaf mig anledning misstänka, att klagomålen ej varit obefogade. I afseende på en del emigrantvärfvares beteende vill jag tillägga några ord. Dessa erhålla af ånpbåtsbolaget ett pund för hvarje fraktpersedel (sub forma hominis) som de bringa ombord. Angelägna om förtjensten lofva de emigranterna guld och gröna skogar och narra dem till och med att begå skälmstycken. Så blef en hustru beslagen med att ha utgifvit sin 14-åriga dotter för att vara endast 11 år (hvarigenom afgiften skulle blifva hälften mindre), en annan att ha undangömt ett dibarn. Den senare qvinnan hade blifvit landsatt i Liverpocl, om ej en insamling skett för hennes räkning, bvarigenom hon blef hjelpt att betala afgiften för barnet. Lyckligare var en i kolförrådet förstucken Paddy, som gjorde resan fritt mot straffet att en dag posta med en qvast på kommandobryggan. Apropos! Skulle det ej vara tid att jaga dessa emigrantvärfvare dit pepparn växer och ersätta dem med ett par, eller flera, auktoriserade agenter i de större sjöstäderna, Stockholm, Göteborg och några städer i södra Sverige? Då vi i anseende till storm och motvind navigerade ovanligt långt norrut, så att vi fingo flera isberg i sigte och derefter seglade längs kusterna af NewFoundland och Nya Skotland, så började jag och mina vänner dalkarlarne, trogna vår vana alltifrån Gustaf Wasas tider, att knorra öfver en dylik verldsomsegling, men alliing hafver en ända och sålunda fingo äfven vi slut på resan natten mellan 2 och 3 ovember. Vi möttes af den oroande tidningen, att vi möjligen skulle bli internerade ombord d. 3 Nov. Denna 8 Nov. var en stor dag i Amerika, dagen för presidentvalet, och heta strider väntades, ej minst i Newyork. Men lyckligtvis förflöt dagen emot förmodan lugnt. Ulysses Grant, f. d. kapten i armåen, sedan fläskhandlare i Galena, sedan general och segerherre, nu presidentkandidat sän le oss en dufva, lorande ett olivblad med påskrift: let us have peacer och så blefvo vi lössläppta ur Noachs ark. Stel i benen, men yster i hågen som en ung fåle skyndade ag genast uppför den mångbesjungna Broadway, med ikta svensk bondnyfikenhet skådande upp till dess tolta marmorpalatser. En mild. varm luft och en lar, molnfri italiensk himmel förhöjde det angenäma nirycket af denna promenad. Broadways 500 omibusar surrade förbi mig som en svärm hvita glanande sjärilar och det brokiga folkhvimlet erinrade m marknaden i Richmond. De egentliga valstriderna och processjonerna voro edan förbi och då demokraterna i Newyork, säkra m segern, ej behöfde leverera någon hufvuddrabbing på valdagen, såsom de (The Voung indomiible Democracy-J annars tillämnat, så företedde Broaday ingen olikhet i sin sysionomi denna dag mot i sta ovän. Svenska emigranter ha ofta klagat öfver behanda rr mm—mmR RA — — 2 I gaättnino onh mutan 2