Göteborgsposten – 2 januari 1868, sida 1

nender spetsen. Det har atven nödgats hålla vakt emot dem i Turkiet och Donaufurstendömena. I dessa senare står Preussen, det är numera obestridligt, och Bismarcks politik herrskar i Bucharest, der man äfven gräfver minor för Österrike. Denna Bismarcks politik går ut på att med Bucharest till centrum och i detta centrum en Hohenzollersk furste skapa en agitationshärd mot Österrike, hvilken oroar detta och drager till sig en del af dess missnöjda undersåter, sålunda försvagande det samt görande dess tyska del till ett lättare offer för Preussen. Denna politik har under det förflutna året blottats af v. Beust, som dermed inlagt stor förtjenst om bevarandet af Europas lugn tillsvidare. Men derumeniska nationalitetssträfvandena utsträckte sig äfven till Turkiets kristna provinser, der de återigen tjenade Rysslands intressen. Czardömet fortsar neml. alltjemt i sia politik att bringa Turkiet i upplösning, för att en gång kunna utföra den del af czar Peters testamente, som vill att halfmånen skall gå ned och i stället det moskovitiska väldet gå upp i Konstantinopel, den nyckel med hvilken Ryssland skulle ha i sin hand portarne till såväl det europeiska som det asiatiska herradöme, om hvilket det drömmer. Äfven dessa ryska intriger i Turkiets kristna provinser har v. Beust blottat, så att czaren måst redan ett par gånger under året draga sig tillbaka i sitt snäckskal, emedan han ej varit beredd att möta den storm, som hotade att uppväxa emot honom. Ea af, nämnda intrigers utgreningar var nationalitetsrörelsen i Grekland, der Ryssland, såsom barnen stundom bruka göra, lekt med elden, hvilken i likhet med den forna grekiska elden ej ens kan släckas med allt detta vatten, som makterna i sin låtsade eller verkliga fredsifver slå öfver densamma. Denna eld, som lätt kan bli en förhärjande, allmän eldsvåda, lomnar 1868 i arf åt 1869. Ingen kan ännu säga, hvad den kan medföra. Men utsigterna äro ingalunda goda, då man betänker, att Turkiet, som äfven här vill skydda sin integritet, och Grekland stå väpnade mot hvarandra vid hvarandras resp. gränser, färdigå att draga knifven, De ha hittills endast återhållits af stormakternas förklaring, att de ej vilja ännu tillåta något krig. Men dessa mikter äro sjelfva allt annat än eniga, och skulle diplomatien ej lyckas att bevara enighetens sken, så kan branden i detta sydöstra hörnet af Europa lätt bli en verklighet. Det förflutoa året har bäst visat, hurudan enigheten mellan makterna är beskaffad. De hålla knifven på hvarandras strupe, och med ruinerande fustningar ha de äfven under 1868 beredt sig till denna förfärliga våldskamp, som den allmänna meningen i obestämd aning väntar och hvars afvaktande hindrar det allmänna förtroendet från att åter komma till väldet samt inverkar så förlamande på allt slags företagsamhet, på handel och näringar. Det var ej ett tomt talesätt Napoleon III använde, då han för några år sedan sade, att antingen måste en allmän kongress komma till stånd, på hvilken de sväfvande frågorna kunna afgöras, eller ock måste man vädja till kriget, ty de gamla wienerfördragen, på hvilka de europeiska statsförhållandena grundade sig sedan westphaliska freden, äro sönderrifna. Han insåg nog, att det ej fortfarande kan vara furstarne, som afgöra folkens öden, utan att dessa sjelfva hädanefter äfven böra ha ett ord med i laget. Wienerfördragen grundade sig på satsen, att folken äro furstarnes egendom, som de kunna efter behag tillegna och afhända sig: i vårt demokratiska tidehvarf håller denna sats ej längre streck. Ett nytt europeiskt folkoch statsfördrag måste således skapas. Det länder Napoleon III till ära att ej blott hafva insett, utan äfven erkänt detta. Man vägrade att emottaga hans inbjudning till kongressen. Kriget återstår således endast, om man ej i ellofte timman ändrar åsigt. Det var derför ej heller blott en fras utan innebåll, då Napoleon III sade till sin nation, sedan makterna höfligt, men kallt besvarat nämnda inbjudning, att det på grund deraf numera endast vore vapnen, som bildade en makts styrka, och att franska folket derför måste rusta, för att kunna bibebålla sin maktställning. Han vädjade ej förgäfves till nationens känsla af sin ära och sitt medansvar i frihetens och civilisationens utveckling i Europa. Väldiga rustningar bedrefvos, hvilka i fjol nådde sin fullbordan och skola under det nya året ytterligare utvidgas genom det mobila nationalgardets beväpning och inöfning till fälttjenst. Dessa Frankrikes rustningar ha fortfarande väckt ond blod i Tyskland, enkannerligen i Preussen, hvilket bundit sig i Prag vid fordrag, dem det aldrig tänkt uppsylla. Det nar å ena sidan medgifvit principen af Tyskands delning i tvenne hälfter, Nordoch Sydtyskland, med sin: skiljegräns i Mainfloden, Denna delning, hvilken är betingad ätven genom nationalitetsskilnaden, emedan den nationala enhet, som föregifves ega bestånd