Göteborgsposten – 2 januari 1868, sida 1

gare utvidgning på detta håll, isynnerhet som sydtyskarne sjelfva under förra året på mångfaldigt sätt lagt i dagen, att de ej vilja sammanslutningen med Nordtyskland, utan heldre bilda ett sjelfständigt Sydtyskland med en nära bundsförvandt i Österrike, som derigenom kan komma att bibehålla den maktställning i Tyskland, hvilken Frankrike lofvade det i det bekanta cirkulär, som utfärdades ester Sadowa af Lavalette, hvilken nu åter blifvit fransk utrikesminister, hvadan man eger grund till den slutsatsen, att Frankrike i detta fall står fastare än någon vid sina förut uttalade åsigter. Det skall bero af händelsernas snara utveckling, om kejsar Napoleon skall anse tiden vara inne att tvinga Preussen till fördragstrohet. Frankrike har, hvad Pragerfördraget angår, äfven en annan hållhake på detta Preussen eller rättare denne Bismarck, som synes anse lögnen för höjden af statsmannaklokhet. Vi mena den nordslesvigska frågan, i hvilken Preussen, som för sig gör anspråk på tillämpning af nationaliteternas rätt, fortfarande med brutalt öfversitteri just trampar denna rätt under fötterna. Det kan dock hända, att det här bundit ris åt sin egen rygg, och är det väl temligen otvifvelaktigt att, om en allmän sammanstötning skulle inträffa, fördragsbrottet i Nordslesvig blir ett af vapnen mot Preussen. England, som gerna sett den preussiska maktutvidgningen i Tyskland och hvars press under förlidet år ganska otvetydigt låtit det förstå, att den deri ser en för Bagland gagnelig motvigt mot Frankrike, till hvilket John Bull alltid hyst afundsjuka, — England skall i denna fråga icke komma att ställa sig på Preussens sida, emedan det ej gerna skall se detta senare bli en sjömakt, hvilken en dag kanske skall på hafven täfla med sjelfva det fordom så stolta Albion. Det skall ligga i Englands intresse att hämma Preussens ytterligare maktutveckling mot norr — såframt det icke tortfarande skall med köld åse sin stigande vanmakt. Den demokratiens seger, som genom parlamentsreformen vunnits i Epgland, skall kanske dock efter hand minska den krassa egoism, som alltför länge rådt vid Themsen, England skall annars stöta ifrån. sig Frankrike för alltid, fastän det väl behöfver dess stöd, så hotadt som det är af både den östra och den vestra kolossen, af både Ryssland och Amerika. I Asien tränga ryssarne allt närmare Englands utposter vid dess väldes gränser, och de bergsplatåer, som ännu skilja dem åt, skola ej länge vara en hämmande mur för de civiliserande ryssarne. Hvad som derefter skall följa, derför kan ingen vara blind. Att England ej skall godvilligt vika tilibaka, bör man väl kunna taga för gifvet, likasom att Ryssland icke skall stanna i sin frammarsch. Således sammanstötning, och skall England kanske då lära sig uppskatta hela den stora fördelen af Suezkanalen, hvars byggande under förra året skridit så raskt framåt, att kanalen skall vara alldeles färdig för den allmänna trafiken. Genom densamma skall England endast vara en vecka skild från Indien, och det är lätt att inse, hvilken fördel detta innebär. Åfven här har Napoleon III:s förutseende blick för framtiden beredt förhållanden, hvilka skola kunna motverka moskoviternas alltför starka framträngande och göra det möjligt för England att häfda sin maktställning i Asien, om detta än skall fordra större uppoffringar, än dem som det abyssinska kriget i fjol kräfde. Englands ställning till Amerika är fortfaraade allt annat än vänlig, och alla de be mödanden, som de framstående männen i England under fjolåret gjorde, för att åstadkomma ett bättre förhållande, strandade mot yankees ihållande bitterhet för Alabamafrågan. Måhända skall den at allmänna opinionen i Förenta Staterna så högt uppburne nyvalde presidenten, general Grant, hvars hofsamhet och fredskärlek äro kända, kunna inverka till förmån för detta af hvarje frihetsvän önskade goda förstånd mellan de båda syskonnationerna, likasom man kan ega skäl till den tron, att Grant skall kunna åter göra Nordoch Sydstaterna i Unionen eniga samt derigenom stärka denna för dess storartade strätvanden i frihetens och det stora utbyteta tjenst. Dessa sträfvanden ha för öfrigt redan uppnått det förut så otillgängliga Kina, der yankees snart skola anlägga sina jernbanor och telegrafer samt sålunda bringa nytt lif i detta galvaniskt lifvade lik. Förra året var i detta fall vittne till betydelsefulla tilldragelser. Det fördrag, som ingicks mellan Amerika och Kina och öppnade detta senare för det förra, är särdeles märkligt. Helt visst har man i Petersburg, liksom i London, misstroget betraktat detta steg, som kanske en gång skall medföra denna sammanstötning mellan Ryssland och Amerika, mellan despotism och folkfrihet, som förr eller senare skall inträffa på jorden, såframt icke dessa väldiga naturkrafter komma emellan, hvilka visade i somras sin förfärande makt uti Sydamerika, hvarest städer och land