Göteborgsposten – 22 december 1868, sida 1

rg. Tryckt hos D. F. Bonnier. 8 yankees, förklarade det för en nödvändighet, att Frankrike måste af alla krafter rusta. I fall öfverensstämmelse härmed förklarade kejsar Napoleon i sitt trontal, då han d. 14 Febr. 1867 öppnade kamrarne, i det han citerade yttranden af Napoleon I, att samlandet af de delar, som at naturen hörde tillhopa, var nutidens uppgift, och tlll förekommande af missförstånd talade han ej om nationalitetsprincipen, utan om de befolkningar, som i geografiskt hänseende hörde tillsammans. Då han förebådade den nya armelagen, yttrade han: En nations inflytande beror på antalet af det manskap, som den kan ställa under vapen. Napoleon III, som ständigt beskylles för att vara en sfinx och efterhärma de gamla oraklen, talade således åter vid dessa tillfällen med största öppenhet; och de stora rustningarne måste sör längesedan hafva gjort det klart för en och hvar, att det icke var löst prat. Frankrike kan endast under den förutsättningen, att det fullständigt besegras och slås till marken, finna sig i ett koncentreradt Tyskland utan tillräcklig ersättning, sådan det erhöll af Italien. Huruvida ministerskiftet skall under den närmaste tiden leda till åtgärder, hvilka gå ut på att skaffa Frankrike upprättelse öfver Preussen och återupprätta jemnvigten, är visserligen osäkert; men utan betydelse kan förändringen under närvarande förhållanden icke bli. En sortsättning af den passivitet, som visats under markis de Moustier, är föga sannolik. Förvecklingarne i Orienten ge Frankrike utsigt till att kunna återupprätta alliansen med England eller åtminstone gifva det friare händer gentemot derna makt. Det blir med hvarje dag mera klart, att Preussen handlar i öfverensstämmelse med Ryssland. De engelska tidningarne ha varit mycket ömma mot Preussen för Sadowas skull och bekymrade för, att det icke skulle få lof att taga äfven det öfriga Tyskland; men då Turkiet står på ena sidan och Preussen på den andra, får säkert den gamla kärleken till Turkiet öfverhand. De engelska tidningarne ropa redan i korus, att ingen får komma Grekland till hjelp mot Turkiet; men om England räknar på Frankrikes understöd i Örienten, så måste det äfven uppgifva den småaktiga afundsjukan mot Frankrike, hvarigenom dess politik kom att få en så bedröflig riktning. Frankrike gör ej om Krimkriget utan någon annan ersättning än Englands tvetydiga vänskap. En annan förändring i franska ministeren är den, att inrikesministern Pinard strukit på foten för arbetsministern Forcade de la Roquette. Anledningen dertill är väl förnämligast Pinards parlamentariska oförmåga och nans hänsynslösa och på samma gång nästau enfaldiga uppträdande emot pressen. Men för att återgå till den orientaliska frågan, så må här framhållas, hurusom den töreter allt annat än utsigten till en snar lösning. Det visar sig neml., att makterna ingalunda äro ense häri, fastän Frankrikes Moniteur sagt så. De äro neml. visserligen öfverens derom, att fientligheter böra till hvad pris som helst afböjas; men ingalunda om, hvem af de båda orosmakterna, Turkiet eller Grekland, som bör gifva med sig. England och Österrike stå bestämdt på Turkiets sida, under det Ryssland och Nordamerika tvärtom tyckas göra sitt inflytande gällande till förmån för Grekland. Frankrikes ställning är bemedlande och återhållsam. Det vill ha fria händer. Detta bådar ej godt. I Österrike är man af den åsigt, att Turkiets till Grekland ställda fordringar äro berättigade; att om man i Athen hårdnackadt nekar att uppfylla dessa fordringar och våld skall komma att användas, så bör detta utgå från stormakterna sjelfva. Dessa måste neml. lägga sig mellan de stridande och skydda Grekland mot Turkiet och mot dess egen förtviflade politik. Det skulle, säger ett blad, vara för dem en lätt sak att grundligt återställa lugnet inom landet och återföra det till de folkrättsliga förpligtelserna. Hvilket vill med andra ord säga, att Osterrike vill skrida ända till Greklands besättande med skyddsmakternas trupper. Man torde kunna tvifla på, att härmed något varaktigt skulle vinnas. Emellertid har Österrike härvid den förmånen, att dess uppfattning är klart betecknad. Det är litet besynnerligt, att man åter får höra omtalas Preussen, som riktigt brinner af otålighet efcer att få vara med om allting, der det kan yfvas öfver sin stormaktsställning. Det måste naturligtvis äfven uttala sin mening i den orientaliska frågan, och lika naturligt är, att det härvid tager Greklands parti. Ryssland, Preussen och — Amerika — så lyder den treklang, mot hvilken halfmånen och de öfriga makterna ha att väria sig.