Göteborgsposten – 22 december 1868, sida 1

Från Utlandet. Det var i Söndags på dagen tjugo år sedan den nuvarande kejsaren i Frankrike såsom prins Louis Bonaparte utsågs till den franska republikens president med 5, 43 4, 226 röster mot 1,444, 107 som tillföllo Cavaignae, 370,119 som kommo på Ledru Rollins lott, 36,920 på Raspails, 17,219 på Lamartines och 3,690 på Changarniers. Det var på dagen 20 år sedan nationalförsamlingens president uppläste edsformuläret: Inför Gud och franska folket svär jag att förblifva den demokratiska republiken trogen och att försvara författningen, och prins Napoleon bekräftade det med att utropa: Jäg svär det! Det gick med den eden såsom med så många andra menskliga löften: den blef bruten. Men märkligt är, att på Frankrikes oroliga tron en man kunnat hålla sig i ett femtedels sekel och att han sitter der nu lika stark som någonsin, i trots af alla partistrider, oaktadt en allt annat än frisinnad regering, fastän betydelsesulla hvälfningar inträffat i Europa, hvilka kunna i hög grad komma att förändra Frankrikes maktställning. Det är denna maktställning, som nu åter kommit på tal genom Napoleons ombyte al utrikesminister, hvartill Lavalette åter blifvn utsedd. Det är nemligen cirkuläret af d. 16 Sept. 1866, som härvid framträder för minnet. Den politik, som Drouyn de Lhuys hade följ:, hade störtat tillsammans vid Sadowa. Istället för ett inbördes rivaliserande, mellan Öster rike, Preussen och ett slags Rhenförbund de ladt Tyskland, såsom programmet löd enl. kejsar Napoleons skrifvelse af d. 11 Juni till Drouyn de Lhuys, 1 st. f. ett sådant Tyskland, hvilket skulle ytterligare försvagats ge nom betydliga afträdelser till Frankrike, hade uppstått ett af militärstaten beherrskadt Tyskland, i hvilket ej fanns den ringaste motvigt mot öfverherrskapet i Berlin, Fastän alla törutsättningar brustit fordrade Drouyn de Lhuys, att Preussen skulle till Frankrike afstå ansenliga områden på venstra Rhenstranden. Bismarck gaf ett afslag, till på köpet i hotande form, och Napoleon III hade nu endast valet mellan att låta fordringarne falla eller förklara Preussen krig. Sedan han i trots af den starka stämningen i Frankrike för krig, hvilken han hade nog kraft att beherrska, valt det kloka partiet att uppskjuta uppgörelsen af räkenskaperna med Preussen, tills gynnsammare förhållanden inträdt för Frankrike, måste det franska folket bli underkunnigt om, hvad som legat till grund för den politik, som regeringen följt, och hvarthän kosan bar i framtiden. Detta skedde i det nämnda cirkuläret, hvilket i hän syn till det föreliggande resultatet mycket starkt framhöll betydelsen af Mainlinien och af Österrikes utträdande ur tyska förbundet, medan det för framtidens del framhöll, att de stora staternas utvidgning var en nödvändighet på grund af den riktning, som utvecklingen i det närvarande tagit. Det var den så kallade agglomerationspolitiken, som här för första gången officielt proklamerades. En ny jemnvigt stod i begrepp att utveckla sig i stället för den gamla, som blifvit kullkastad. Europa behöfde starka, lifskraftiga stater. Ett i sinsemellan splittrade, mindre riken deladt Europa kunde icke vara vuxet sådana jättar som Ryssland och Amerika o. s. v. Cirkuläret afsåg ögonblickets ställning; men i ett hänseende innehöll det uppenbarligen ett bestämdt program, nemligen för så vidt det tydligen lät förstå, att till Preussens agglomeration såsom ett nödvändigt supplement äfven hörde Frankrikes agglomeration, ifall jemnvigten icke skulle fullständigt kullkastas till Frankrikes och Europas skada. Detta framgår bl. a. deraf, att cirkuläret, oaktadt sina fredliga premisser, oaktadt sitt välvilliga omnämnande af Preussen, hvilket behandlades såsom en eventuel bundsförvandt mot moskoviter och