Göteborgsposten – 21 december 1868, sida 1

Från Utlandet. Då detta skrifves, har ännu icke någon underrättelse ingått, som ger anledning att tro på en uppgörelse i godo mellan Turkiet och Grekland. Detta senare tyckes tvärtom beslutat att låta det komma till ett formligt nationalitetskrig. Frivilliga bataljoner bildas, och man hör redan talet om ett Stor-Grekland. Denna gnista måste snart komma att sprida sig till de missnöjda delarne af Turkiets kristna befolkning, och mer och mer allvarlig ter sig för oss horisonten, om makterna ej kunna drifva antingen Grekland till eftergift eller Turkiet till att göra halt. Någon verklig utsigt härtill finnes icke, ty det är alltmera uppenbart, att hemliga krafter drifva sitt spel bakom förlåten. Det bekräftar sig, att en affär redan egt rum mellan turkiska fartyg och den grekiska ångaren Enosis, hvilken måst, förföljd af turkarne, taga sin tillflykt till Syra, der den blokeras. Turkiska regeringen bar afsändt tre fregatter och en avisoångare, för att förstärka Hobbart Paschas eskader. De greker, som från och med d. 17 qvarstanna i ännu 14 dagar i Turkiet, komma att betraktas som Portens undersåter; qvinnorna äro dock härifrån undantagna. Dessa oroligheter, i förening med Moustiers sjukdom, ha gjort de länge gängse ryktena om en stundande ministörförändring i Frankrike till en verklighet. Denne senare minister har med stor bestämdhet trädt på Turkiets sida och dervid för mycket kört fast. Kejsar Napoleon vill dock ha fria händer, och så har Lavalette fått utrikesportföljen. Någon systemförändring kan det naturligtvis ej bli fråga om, alldenstund kejsaren är den, fsom ensamt sköter Frankrikes utrikespolitik och ensam är ansvarig derför inför folket. Det är blott verktyget, som är ombytt. Lavalette är för tillfället mera facil än Moustier, och derföre mera lämplig att använda. Det torde icke vara omöjligt, att denna ministerförändring kommer att bli af någon inverkan på Frankrikes ställning till Tyskland. Den stackars Bismarck, som nyss blifvit kry igen, kan nu lätt hotas med ett återfall i sin sjukdom, ty förargelser möta honom från flera båll. Den för honom största förargelsen är väl ändock den, att de politiska törhållandena i Sydtyskland på senaste tiden tagit en vändning, som icke ötverensstämmer med det tyska nationela enhetspartiets önskningar. De sydtyska staterna föra visserligen framgent samma sken-tillvaro i politiskt afseende, hvilken är en nödvändig följd af militäroch tullförbundet med Preussen, så långt dessa icke erhållit någon motvigt i genomförandet af pragerfredens art. 4, hvilken lofvar dessa stater en oberoende international tillvaro; men stämningen bland den sydtyska befolkningen är enligt alla tecken för närvarande mindre gynsam för en anslutning till det nordtyska förbundet än förut. IIvad som mest oroar det nordtyska nationalpartiet är dock, att tillochmed i det trogna Baden, perlan bland alla sydtyska stater, yppats split bland den preussiska hegemoniens anbängare, hvilket möjligen kan bli farligt för den närvarande preussiskt sinnade ministåren Jollys bestånd. Flera af det nationala partiets ledare i Baden, bland dem Bluntschli och statsrådet Lamey, hafva å ett möte i Offenburg d. 2 d:s antagit ett program, som väckt stora betänkligheter i Nordtyskland. Det nationala partiet förklarar deri, att Baden en tid, då utsigt fanns till en nära förestående anslutning till det nordtyska förbundet, gerna burit de stora finansiela uppoffringar, som voro en följd af öfverenskommelsen med Preussen, men att landet för framtiden icke är i stånd att bestrida så ötverväldigande utgifter och heldre bör använda sina krafter på en liberal utveckling af de inre förhållandena, hvilka synnerhet i afseende på skoloch kyrkoförhållandena böra hållas fria från en efterhärmning af Preussen. Detta program har framkallat en ifrig diskussion i de tyska tidningarne. De demokratiska sydtyska organerna söka orsaken till de nationalas uppträdande i hela den förändrade politiska ställningen. De påstå nemligen, att Bluntschli fått nys om, att Preussens annexerings-politik måst definitivt afstanna och att förhållanden lätt kunna utveckla sig, under hvilka Baden blir tvunget att fastare ansluta sig till de andra Sydstaterna, än det hittills gjort, samt uppgifva sitt motstånd mot Sydtysklands internationala sjelfständighet. I Wirtembreg har landtdagen för kort tid sedan öppnats med ett trontal, hvari konungen trodde sig böra framhålla såsom en af sin regerings uppgifter, att värna om statens sjelfständighet, ett uttryck, som väckt mycket misshag i Berlin. Köln. 2eit, yttrar i en ledande artikel fruktan för, att det wärtembergska sjelständighetspartiet skall begagna yttranden, hvilka kunna af mlandet, och isynnerhet af Frankrike, uppfattas såsom en uppmaning till inblandning i Tysklands angelägenheter. Bismarck har länge falkat på att i Ungern väcka sympatier för Preussen, hvilka skulle vid tilltälle kunna göras till ovilja mot Österrike. Men äfven i detta fall synas planerna ej lyckats riktigt bra. Ungrarnes le dare och främste man, Franz Deak, skrifver neml. i sin tidning Pesti Naplo: Om det skulle vara sannt, att Preussen har del 30 romeniska planerna och agitationerua och att