Göteborgsposten – 14 december 1868, sida 2

besatt med eleganta herrar och damer. Ångbåten stannade, och det började en häftig strid mellan balkongen och besättningen på fartyget. Den enda som ej deltog i striden var den unga prinsessan Orsini. Hon satt i ett hörn af balkongen med handen under kinden och betraktade likgiltigt den brokiga hopen. Vid sidan af henne stod min bror. Han talade ifrigt, passioneradt till henne, men hon tycktes ej ens höra hvad han sade. Emellanåt kastade han en handfull contetti ner öfver romarinnorna, men han böjde sig straxt åter mot hennes öra, Denna syn gjorde mig ursinnig. Jag lyfte hotande armen i vädret och utstötte en förbannelse mot honom, men jublet omkring mig ötverröstade min stämma. Jag ville bryta mig väg genom massan och störta in i palatset, men i detsamma satte sig ångbåten i rörelse, och jag blef bortryckt af strömmen. Först då kolossen vände in på en liten tvärgata till strada di Ripetta slapp jag ut ur denna trängsel. Mitt sinne var i ett våldsamt uppror och blodet bultado i mina tinningar, som om de skulle sprängas. Jag rusade alldeles medvetslös in i ett kaf, och hvad som der föregick med mig anar jag ej. Det var kolmörkt då jag återfick sansen; jag stack några mynt i uppassarens händer