Göteborgsposten – 12 december 1868, sida 1

Bref från Stockholm. (Korrespondens till Göteborgs-Posten.) Stockholm d. 10 December. K. M:ts beslut att återkalla dess envoys i Konstantinopel frih. Palmstjerna och dess ministerresident i Brissel kammarherren Mansbach från deras innehafvande befattningar, utan att för någondera efterträdare blifvit utnämnd, gitver vid handen att utrikesministern grefve Wachtmeister icke anser behöfligt att de förenade rikena, för närvarande åtminstone, representeras vid Ottomaniska Porten och hofvet i Belgien af sändebud af högre rang. Riksdagens Andra kammare, som isynnerhet påyrkade besparingar å tredje hufvudtiteln, skall utan tvifvel finna sig belåten med K. M:ts ofvan anförda beslut. Till dess frih. Palmstjerna kan blifva emplojerad, lärer han uppbära expektansarvode från ministerkassan, hvaremot kammmarh. Mansbach, som eger högst betydlig enskild förmögenhet, icke lärer göra anspråk på något sådant arvode framdeles, enär hans afsigt säges vara att återvända till det lugnare privatlifvet. Då emellertid de förenade rikenas och särdeles Norges fraktfart på Svarta Hafvet är ganska betydlig, lärer blifva nödvändigt att ett svensktnorskt generalkonsulat ånyo inrättas i Konstantinopel, ty att lemna vården om de förenade rikenas handels-angelägenheter, som taga en sakkunnig man i anspråk, i handen på en legationssekreterare, som i berörda fack icke kan vara hemmastadd, synes mindre välbetänkt. Om jag icke allt för mycket misstager mig på det allmänna tänkesättet i hufvudstaden, har dess rättänkande befolkning blifvit djupt sårad af de pöbeluppträden som här störde den nationalhögtid, hvilken öfverallt i landet, utom i hufvudstaden, firades på ett så värdigt sätt. Uppgiften att det till ordningens vidmakthållande utkommenderade manskapet af Lisgardet till häst misshandlat fredligt sinnade personer, kan vara sanningsenlig; men anmärkningsvärdt är dock att ingen enda misshandlad har hos polisen anmält sig, eller i tidningarne blifvit namngifven. Då hvarje befälhafvare är ansvarig för det manskap som ställes under hans lydnad, och de officerare som förde befäl öfver det utkommenderade manskapet äro allmänt kända till namn och grad, synes den åtgärden vara behörig, att de personer som blifvit misshandlade begärde åtal i första hand mot befälet. Att icke så har skett, kan endast rubriceras såsem feghet, såvida man ej vill antaga att uppgifterna om misshandlingarne varit öfverdrifna, ty att bevisa deras verkliga beskaffenhet bör väl icke vara något svårt. Att just den del af militären, som enligt allas vitsord uppförde sig hofsamt, det oaktadt blef insulterad, vittnar om en hög grad af råhet, och klandervärdt är, att fästän ganska många bättre personer voro tillstädes der pöbeln föröfvade oskick, har det icke försports att någon enda af de förra åtgjorde något