Göteborgsposten – 12 december 1868, sida 1

vudrollerna och hon utbrister halft omedvetet:) Gud, hvilket språk, hvilken glöd, hvilken färg! Men när julbrödet kommer från bagaren, är det vidbrändt, när gardinerna komma från tvätterskan äro de blå i stället för hvita och när pappa skall betala de dryga räkningarne gör han miner och fäller ord, som hota att vända upp och ner på all julglädje. Se der en glöd, en färg och ett språk, som icke äro fullt så poetiska som hr Feydeaws, och ändå härleda de sig konseqveht just från dessa! Annat slag då, när pappa på julafton kastar en granskande blick omkring sig i sitt trefliga hem och finner från hvarje vinkel och vrå bevis framlysa på husmodrens allestädesnärvaro. Förnöjd skjuter han den tömda thåkoppen ifrån sig, slår armen omkring sin lilla hustrus lif och trycker en varm kyss på hennes läppar med de hjertliga orden: Du är ändå en kruna bland hustrur och sådant julbröd som min lilla gumma bakar, vill jag se maken till. Kronan ger kyssen lika varm tillbaka, glädjens rodnad sprider sig öfver hennes kinder och hon hviskar i tonfall, ljufva och smekande som en vestanvind, der hon döljer sitt rodnande ansigte vid sin mans bröst: ÅAck, du snälle gubbe, din make finns heller icke i hela verlden! Ivad tyckes om glöden, färgen och språket i denna lilla äktenskapliga scen? Helt visst föredrager ni denna oförderfvade nordiska genre framför den förderfvade sydländska, som, sedan den öfversvämmat vår litteratur och vunnit burskap på vår förnämsta dramatiska scen, måhända snart skall smyga sitt mördande gift in i samhällets hjertkammare, i familjen! Den stora familjehögtiden, Julen, tillstundar till glädje och frid i de hem dit lyckans sol tränger, men ack, till samma strider mot nöd och elände som fordom, i fattigdomens skumma boningar. Den välgörenhet och det ömmande för nödställda likar, som alltid utmärkt detta samhälle, skola helt säkert äfven vid denna Jul hindra nöden i mången armodets koja. Men välgörenheten kan icke leta sig fram till alla, kanske minst till dem, som deraf äro mest i behof, och det gifves äfven en fattigdom, som hellre säljer eller pantsätter det sista husgerådet, den sista öfverflödiga klädespersedeln, än går från dörr till dörr och begär allmosor. Det är för dessa pauvres honteur i ordets kanske egentligaste bemärkelse, som inom kommunerna Pantlåneinrättningar upprättas, hvarest de på möjligast billiga vilkor och med fullkomlig garanti för de belånade effekternas återfående i oskadadt skick kunna erhålla en ofta oskattbar nödfallsbjelp. Men det finnes ingen nöd så stor, ingen fattigdom så djup, att det icke gifves menskliga varelser, hvilka utan samvetsförebråelser söka och tyvärr äfven lyckas, att deraf utpressa en onaturlig vinst. En sådan industri är den som bedrifves å vissa s. k. Pantbelåningskontor, hvilka i större städer vanligen uppväxa vid sidan af pantlåneinrättningarne som giftiga svampar ur en osund jordmån. Utan någon slags giltig garanti för pantens återfående, men mot en orimlig provision, får den fattige här upplåna äfven de obetydligaste summor, hvilka på bestämd dag, lägst 1, å 1 månad, högst n år, måste jemte en oerhörd ränta inbetalas, vid äfventyr af pantens ovilkorliga förlust. Att döma af en till oss insänd artikel, synes det, som om denna bedröfliga industri icke heller skulle vara främmande för detta samhälle, men då härvarande pantlåneinrättning numera nedsatt minimi-beloppet för utlåning till 2 rdr och möjligen framdeles skall kunna finna det skäligt, att ytterligare sänka detsamma, torde den behöfvande snart lära sig inse fördelen af att i nödens stund vända sig till den inrättning, som just kommit till stånd för att hjelpa, icke stjelpa den nödställde. En annan sida af frågan blir, om icke Åundsätmingsbyråer af ofvan påpekade art, för så vidt de här existera, kunna ettdera alldeles förbjudas eller också ställas under sträng kontroll. Den af dir. Jos. Czapek sistl. Thorsdags afton i Domkyrkan anordnade andliga konserten kan utan tvifvel karakteriseras som en af de bästa konserter af denna art, som någonsin här gifvits. Redan första afdelningen var egnad att försätta åhörarne i den mest lämpliga stämning för afhörandet af den vackra kantat, Barnhemmet hvilken, till en varm och poetisk text at Ernat Björck, komponerats af dir. Czapek. Med denna nya komposition har denne lycklige och arbetssamme tonsättare riktat vår musiklitteratur med ännu ett förtjenstfullt verk. Bland kantatens 8 nummer tycktes mest anslå: den af fru Hilda Biörklund sjungna ariettan: Ett hem, ett hem — hur ljuft det ordet klingar !; terzetton: Ilinns du en barndomstid; basrecitativet: Ty ingen vet, när blodröd morgonflammar till räkenskapens dag (det sistnämnda dock ej fullkomligt fritt från reminiscenser) samt slutligen och förnämligast den imposanta kören: Han hör, hvad vårt hjerta beder. Han kommer vår Konung — Hell! Samtlige de biträdande lyckades förträffligt i att medverka IA AL Aj — s