Göteborgsposten – 12 december 1868, sida 1

Lucia med ljus i kronan och döfvelkattor på kaffebrickan, med flygande lockar och mer eller mindre charmanta ben är i antågande och snart är, som det heter i visan: Julaftonen inne och glädjen blir ny Och klockorna ljuda i dalen — — Men dessförinnan, älskvärda husmödrar, återstår för eder säkerligen ännu mycket att syssla och pyssla med inom hemmets lilla verld. Om vi icke se allför galet, så äro äanu icke de snöhvita julgardinerna upphängda och Gud vet om rjulbaket ens är påbörjadt. Vi språka nu om och med er hemmets goda genier, hvilka understundom icke genera er för att uppträda med en allra som otäckaste liten mjölpladask på en allra som täckaste rosenkind och som icke finna något förnedrande i att sjelfva ordna de luftiga draperierna för edra fönster. Den stigande civilisationen och de ökade pretentionerna på ett luxuöst och komfortabelt lif ha visserligen nära nog bragt det derhän att husmodern, sådan hon bör vara om icke precist hör till sällsyntheterna dock i allmänhet icke hör till regeln. Understundom expedieras dylika husliga bestyr på det beqväma sätt, som karakteriseras i följande, flyktigt skizzerade dialog: Frun (sitter tillbakalutad i en emma och slukar med välbehag Dumas sils eller Ernest Feydeaus senaste roman. Hennes ögon lyftas ett ögonblick från boken och riktas med ett drömmande uttryck mot taket. Då får hon plötsligt sigte på fönstergardinerna och ryckes ett, tu, tre från svärmeriets himmel ner till verklighetens opoetiska verld. Hon spritter upp ur sina drömmerier, fattar ett raskt beslut och ringer. Husaninträder). Marie, jag som icke kommit att tänka på att i dag om 8 dagar ha