Göteborgsposten – 9 december 1868, sida 1

mig in i sitt refectorium, framsatte Syrakusavin och sydfrukter åt mig och öfverhopade mig med frågor. Syrakusavinet smakade mig, jag fann situationen ganska originel och gjorde mig ett nöje af att tillfredsställa deras nyfikenhet. Den gode priorn tyckte förmodligen att det var synd, att en så förträfflig ung man skulle lefva och dö som hedning, ty han började med ens att vilja omvända mig. Jag deremot, som höll på min goda tro och dessutom druckit några glas af det eldiga Syrakusavinet, gjorde plötsligt, till de oskyldiga kapucinermunkarnes stora förvåning, förhållandet omvändt och rykte lös mot deras villfarelser med ett sådant artilleri af oversägliga bibelspråk, att jag utan tvitvel skulle ha gjort hela kapncinerklostret protestantiskt, om ej en liten episod inträffat som bragte mig till tystnad. En mager gråskäggig munk reste sig plötsligt och gick fram till mig. Hans ansigte var vackert, men hade en sjukligt blek färg, och i de stora kolsvarta ögonen brann denna feberaktiga eld, som hos hektiska personer antyder att deras lidanden enart skola upphöra. Dessa ögon fästade han på mig med ett förebrående uttryck och mod en stämma som darrade af rörelse sade ha till mig: