Göteborgsposten – 8 december 1868, sida 2

dertill, såsom du sade. Det långa, långa året är nu slut. Hvilken dom får jag? — Den, som väntat så länge, anser sig visst ha rättighet att ej behöfva vänta längre mer. Men ... hvad var det Carl frågade mig? Jag har ett så dåligt minne, tillade den skälmska flickan. — Jag frågade blott en enda liten fråga. Den lydde så här: vill du blifva min? — Och dertill svarade ju jag: Ett år då till betänketid, men inte blir det... — Nej ! — Ja! — Och det blir inte nej! Ack Maria, Maria, du är då min ... min ... — Vänta, min herre! Inte så brådtom. Det beror ännu på hvad min förmyndare säger om saken. Innan han yttrat sig, yttrar jag mig icke heller. Nej, var så god! Inga förtroligheter, jag ber! — Nåväl! hvar är han då, din tråkige herr förmyndare? Jag skall ila till honom. — Han är långt borta — ute och plöjer! Det kan just göra doktorn godt att taga sig en liten motion. Doktorn ville husvudstupa begifva sig bort, ty han fann att det ej var att tänka uppå, att af den skälmska flickan få en enda kyss innan han uppfyllt det vilkor, hon gjort.