Göteborgsposten – 8 december 1868, sida 2

torykabinettets slösaktiga statshusbållning, isynnerhet med hären och flottan. Om lord justice Page Wood blir lordkansler eller skattkammarkansler, hvilket är detsamma, så väntar man, att han skall såsom appell-domare efterträdas af sir Roundell Palmer, hvilken ej harmonierar med Gladstone i fråga om den irländska statskyrkan. Gamle Russell känna våra läsare tillräckligt väl från hans mångskrifveri i noter. Att gubben drages in i ministeren, sker väl mest för att gifva denna stödet af honom och hans vänner. William Ewart Gladstone sjelf, den mångårige ledaren af engelska Underhuset, har nu efter en mer än 30-årig parlamentarisk bana, under hvilken han setat i flera ministörer, dels såsom finansminister, dels såsom president för handelskammaren och understatssekreterare för kolonierna, omsider ernått en värdighet, som endast sällan faller på en köpmanssons lott. Om Gladstones kunskapsrikedom, erfarenhet, vältalighet och sällsynta begåfning finnes det i England blott en mening. Såväl hans vänner som hans fiender beundra honom. Men det kan deremot ännu anses för tvitvelaktigt, huruvida han är i besittning af de egenskaper, som erfordras för att vara ej blott ett partis, utan ett kabinetts, en hel nations ledare. Gladstone, säger man, är alltför mycket partiman, alltför mycket intagen i sina egna planer, för att kunna visa den öfverlägsenhet, den måtta, som äro nödiga, för att sammanhålla ett kabinett och med den rätta sastheten styra statsskeppet. Redan under sin pröfningstid såsom ledare i Underhuset har han den ena gången efter den andra förlupit sig, hänförd af sin hetta och okufliga ifver, samt förspillt det liberala partiets förtroende. Det är möjligt, att det större ansvar, som nu pålägges honom, skall vara tillräckligt starkt att aflägsna denna brist, men man är tillsvidare berättigad att tvifla derpå. Enligt Daily Telegraph skall man först i dag kunna vänta säkert besked om valet af de nya kabinettsmedlemmarne. Ministerskiftet kommer ej att medföra något uppskof i parlamentets sammanträdande. Den egentliga sessionen kommer först att börjas i Februari, emedan parlamentet skall uppskjuta sina sammanträden, så snart det hunnit konstituera sig. Clarendons val till utrikesminister skall väcka belåtenhet i Frankrike och Österrike, men ingalunda i Preussen, och på goda skäl. Den preussiska pressen tycker utomordentligt mycket om lord Stanley, dels derför att han tillrådt Frankrike resignation och betecknat hela Tysklands införlifning i Preussen som en naturlig, oundviklig utvecklig af förhållandena, dels derför att han med flegmatisk tvärhet mött v. Beusts försök att väcka oro hos England för en öfverenkommelse mellan Preussen och Ryssland, hvilken skulle omfatta äfven Orienten. De vigtigaste organerna i Berlin ha icke dolt, att de önska se lord Stanley behålla utrikesportföljen. De officiösa wienerudningarno deremot angripa mycket starkt lord Stanley, isynnerhet derför att han visat partiskhet för Preussen och derigenom gjort det omöjligt för England att utveckla en verkligt bemedlande verksamhet. Wienertidningarne ha på denna grund högeligen önskat, att lord Clarendon måtte bli Stanleys efterföljare. Lord Clarendon uppehöll sig för någon tid sedan i Paris, der han hade sammanträden med kejsar Napoloon och markis de Moustier, och man satte då detta besök i förbindelse med det ministerskifte, som kunde väntas i England. Lord Clarendon har alltid gällt för att vara väl stämd mot Frankrike. För Englands del gäller det likväl väsentligast, huruvida förhållanden inträda, som hota dess egna inwessen. I så fall är det förbi med passivitet, neutralitet och icke-inblandning, och det kommer då mindre an på hvad utrikesministern heter. De preussiska tidningarne hafva låtit förstå, att om lord Stanley skall afgå, föredraga de grefve Kimberley, som de tillägga preussiska sympatier. Lord Kimberly, mest bekant under namn af lord Wodehouse, var sist vicekonung på Irland. Det var han, som under hösten 1863 var med om att utöfva den bekanta tryckningen på danska regeringen, hvadan det väl icke torde vara alldeles utan skäl, som man tilltror honom preussiska sympatier. Enligt hvad vi efter Journal des DÖbats i går nämnde, skulle man kunna af lord Clarendon vänta, att han skrider till det stora bemedlingsförslaget för åstadkommande af ett någorlunda varaktigt fredstillstånd i Europa. Medan vi sålunda i vår verldsdel äro upptagna med dessa saker och beräkningar, arbetar man emellertid i Amerika med kraft på att utföra dessa jätteverk, genom hvilka det skall tillrycka sig verldshandeln. Byggandet af den stora jernbana, som skall tvärtigenom Nordamerikas fastland förena atlanti1. — 1 a Ott TT iii.