Göteborgsposten – 3 december 1868, sida 1

officerare tillhörande äfven de nordligast belägna regementena hade infunnit sig här. På slaget tolf ankommo konungen och drottningen, som mottogos af komitn och ledsagades till tribunen. Under tiden spelades af gardesregementenas förenade musikkårer en festmarsch, sammansatt af den s. k. Stenbocks-marschen och Kung Carl, den unga hjelte. Sedan konungen intagit sin plats afsjöngs svenska solksången Ur svenska hjertans djup. Komitens ordförande frih. v. Sprengtporten tramträdde nu inför konungen och anhöll i ett tal, som jag förmodar att ni redan bekommit del af, om tillstånd till minnesstodens aftäckande. På detta tal svarade konungen med hög och klar stämma: Konung Carl XII:s hjeltenamn står lika strålande i häfderna som hans bild är lefvande i svenska bröst. Genomträngd af vördnad för hans minne, anmodar jag Eder aftäcka hans minnesstod. Efter ett gifvet tecken föll nu täckelset — under lifliga hurrarop, dubbel kunglig salut i två omgångar från skeppsholmsbatteriet, trumhvirflar och sanfarer af musikkårerna. Under hr O. Strandbergs ledning uppstämde nu sångarne den första och sista versen af festkantaten af d:r C. W. Strandberg till melodien Hjeltar som bedjen. Kantaten gick förträffligt, tack vare Upsalasångarne och sällskapet Par Bricols sångkör, ty annars hade sången ganska säkert icke förmått höras i det olidliga skrål, som hufvudstadens i träden uppklättrade gaminer anställde. När festkantaten slutats nedsteg konungen från tribunen och begaf sig till stora entråen för sestplatsen, der H. M:t åsåg truppernas defilering, som börjades af kadettkåren, derefter följde lifgardet till häst, Svea artilleri, Svea lifgarde, Andra lifgardet, Skärgårdsartilleriet, Pontonierbataljonen, en kommendering af Andra lifgrenadier-regementet (tillfälligtvis i hufvudstaden) och till sist Stockholms frivilliga skarpskytteförening. Nu var högtidligheten afslutad. Konungen tog afsked af komiten, betygande den sitt synnerliga välbehag. Afven enkedrottningen yttrade några vänliga ord till komitöns ordförande frih. Sprengtporten och öfriga komiteledamöter. Jag behöfver ej säga att denna dag firades som en folkfest i ordets vackraste bemärkelse, men jag måste tillägga, att den bättre delen af hufvudstadens befolkning utan tvifvel skall känna sig djupt sårad af de excesser som företrädde festen och hvilka utöfvades af stadens sämsta befolkning. Då mörkret inträdde upplystes Carl XII:splatsen — så kommer den hädanefter att kallas — af mareschaller och af s. k. kalkljus, ställda på sydöstra och sydvestra hörnena af tribunernas tak och så att skenet föll endast på statyn, hvilken tog sig briljant ut. Jag bör tillägga, att den fruktan, som många hyst att piedestalen skulle befinnas för låg eller för smal relativt till statyn, bortfallit sedan man fått beskåda hela minnesstoden. Vid s-tiden anställdes ett fackeltåg af skolungdomen från Nya elementarskolans gård till statyn, der åtskilliga fosterländska sånger afsjöngos. Vid !,7-tiden ankommo omkring 1,000 studenter med facklor till statyn. Samtliga nationsfanorna, som aldrig förr förts utom Upsala, medfördes här jemte det stora standaret, hvilket allt tog sig herrligt ut, likasom sången. Klockan !(37 var Militärsällskapet samladt i dess vackra lokal i Brunkebergs hotell, der, efter konungens ankomst, sällskapets ordtörande hertigen af Östergötland uppläste sitt Äreminne öfver Carl XII. Ilället i ett ädelt och manligt språk, skildrade det konungen både som krigare och menniska. Till slut meddelade H. K. H, att då för några år sedan i konungens närvaro Carl XII:s kista i Riddarholmskyrkan blifvit öppnad, hade hertigen fått tillåtelse att taga ett blad af den lagerkrans som omgaf hjeltokonungens hufvud och en lock af hans hår; dessa reliker jemte ett svärd, som tillhört den store krigaren och en Carl XII:s bibel förärade nu H. K. II. till Nilitärsällskapet. Det ofvannämnda Areminnet lärer ofördröjligen blifva tillgängligt i bokhandeln. Åtven under sistlidna natten söreföllo oordningar och öfvervåld af okynniga personer, mest lärpojkar och annan pöbel. Sedan stenkastning försökts mot den af en enskild person uppförda läktaren på Carl XII:splatsen, men detta oskick hindrats af militären,