Göteborgsposten – 2 december 1868, sida 2

Du vill anförtro hela din framtid åt denne man, och du känner ej hans förflutna lif; det lilla vi veta... — O tant, ej ett ord mera! utropade Lilli med häftighet, oeh lade handen på sin älskades mun då han ville afbryta tanten. Det lilla vi veta, eller som vi till vår egen skam trott oss veta, har sitt ursprung just i en af hans ädlaste handlingar; du såväl som jag måste göra afbön hos honom. — Och din far, Lilli? — Han skall säkert välsigna mitt val, då han fått lära känna Dorn. — Nåväl, då återstår för mig intet mer att säga, än att ditt beslut äfven gör mig lycklig. Lilli, det står nu i din hand att godtgöra ett af Erikska familjen begånget fel mot den Hubertska! En kort stund derefter stodo alla tre framför målningen i det gröna rummet. Tant Barbara hade med bäfvande läppar skildrat det förfärliga ögonblick, då hon gjort den sorgliga upptäckten, och bjöd slutligen sin hittills förmenta fiende handen till försoning. Han räckte henne hjertligt och vänskapligt sin högra hand, i det han med den venstra fattade målningen och slungade den in i kaminen. — Nej, nej! utropade hofrättsrådinnan,