Göteborgsposten – 2 december 1868, sida 1

uULVUU hjeltek, dels konung Carl XII:s saltmarsch, hvilken sistnämnda uppgifves vara författad af Måns Stenbock. Drottningen bar en robe af purpursammet och hvit hatt med blått. Enkedrottningen hade en lilasfärgad sidenklädning, kort hermelinskappa och hvit hatt. Hertiginnan af Östergötland bar en brun sammetsrobe, hermelinskappa och hvit hatt med rödt. Hertiginnans af Dalarne toilett bestod af en brun sidenklädning. en stor blå sammetskappa med hermelinsbräm och hvit hatt med blitt. Då konungen, hvilken bar generalsuniform, tagit plats på läktaren, uppstämde sångkören folksången Ur svenska hjertans djupt. Hr Olof Strandberg anförde på ett särdeles utmärkt sätt och den gripande sången afhördes med högtidligt allvar samt beledsagades af starka och länge uthållande bifallsrop. Derefter uppträdde frih. Sprengtporten på trappstegen till den kgl. läktaren och höll såsom festkomitens ordförande det tal till konungea, hvilket vi i gårdagens tidning meddelade. Sedan konungen härå svarat (med de ord som vi igår jemväl meddelat), föll täckelset. Endast en liten del af detsamma fastnade på en af statyns sporrar och lät ej klargöra sig förrän maskinisten vid kgl. teatern, hr Lindström, raskt klättrade upp på piedestalen och bragte allt i ordning. Denna lilla episod syntes dock sannolikt icke för flertalet af åskådarne. Kung Carl, den unga hjelte, stod der såsom i förklarad glans. Det var krigaren, men också den tänkande svenske mannen, som varnande ntsträcker handen. Enkel och vördnadsbjudande, kraftig men plastiskt lugn, med harmoni i hvarje del, med ädelhet i det hela. Konstnären har lemnat fäderneslandet ett monument, för hvilket det alltid skall vara honom tacksamt. Ett sorl af beundran gick igenom folkets leder, då det såg sin hjelte stå fram, så som det alltid tänkt sig honom, och då det tillika såg ett konstverk, så sällspordt skönt. Derpå utbröto döfvande bifallsrop, som fortplantade sig långtifrån platsen, der statyn står, och förkunnade för vår hufvudstad folkets belåtenhet. De bisallsropen skola återljuda i hela Sveriges land. Ara åt den utmärkte konstnären! Molin mottog lyckönskningar af alla de närvarande, som kommo i tillfälle att räcka honom handen och man trängdes derför från alla håll omkring honom. Nar täckelset föll sänktes också alla fanor, trupperna gjorde honnör, musik-kårerna läto höra ljudliga fanfarer och kanonerna på Skeppsholmen dundrade en väldig salut. Sångkören uppstämde första och sista stroferna (igår meddelade) utaf den af C. W. A. Strandberg författade sestkantat, hvilken asfsjöngs på melodien Hjeltar som bedjen. Sången följdes åter af ihällande bisallsrop, och konungen lemnede läktaren för att, åtföljd af eu lysande stab och alla på läktaren och estraden närvarande officerare, begifva sig till estradens hufvudingang nedåt kajen samt lät der trupperna defilera för sig. Hertigen af Östergötland befann sig, som truppernas befälhafvare, till häst. Defileringen försiggick från Blasieholmen åt Gustaf Adolfs torg i följande ordning: kadettkåren, lisgardet till häst, artilleriet, Svea lifgarde, andra lifgardet, manskap från, flottan, sappörer, en afdelning af andra lifgrenadierr-regementet och till slut Stockholms friv skarpskyttar. Flottans manskap mottogs med bifallsrop och ännu starkare sådana ljödo, då skarpskyttarne marscherade förbi. Efter defileringens slut tackade konungen festkomiten, som ledsagade honom och den öfriga kgl. familjen till vagnarne. Dermed var den officiela delen af festen afslutad. Från Frederiksbald ingick på förmiddagen till festkomitäden ett så lydande telegram: Fredriksstens Garnisons Officerer og her boende Officerer af 1:st Agershusiske Brigade forene Udtrykket for vor höje Beundring for den store Soldatorkonges Minde med vore Svenske Brödres; og skulde, nest den Svenske Armee, ärlig och trofast hjelpe vore Svenske kammerater i at hegne om Deres hervärende Monuments bestandige Beståen. Gud bjelpe Os og hver ärlig Soldat dertil. (Underskrifter.) För öfrigt ingingo telegrammor från Lund (af derv. festkomit å akad. föreningens och studentkårens vägnar) samt från generalmajor Michelet i Kristiania. Klockan straxt efter fyra eftermiddagen anlände det extra tåg, som från Upsala medförde deltagarne i det fackeltåg, hvilket för firandet af dagens festliga betydelse blifvit af studentkåren anordnadt. Efter intagandet af förfriskningar, som serverades ati norra stationshusets lokaler, ordnades tåget sålunda: I:o sju fackelbärare; 2.0 studentkårens banr samt nationernas fanor; 3:o sångarne, åtta i hvarjo led; 4:o den öfriga kåren nationsvis, tre och tre i hvart led samt de ytterst gående i hvartannat led, försedda med facklor; och 5:o fyra fackelbärare. Hela samlingen torde hasva belöpt sig till omkring ett tusen personer. Sedan man uttågat från den inre bangården och facklorna tändts å Barnhusgatan rörde sig det praktfulla tåget långsamt framåt upp till Drottninggatan och nedåt densamma i hela dess längd; vidare Fredsgatan snedt öfver Gustaf Adolfs torg (söder om statyen), genom den s. k. operagränden fram till festplatsen. Hela den väg som passerades, var bokstafligen öfverfylld af folk, som med liflig beundran följde den lika ovanliga som effektfulla skaran. Afven fönstren utefter Drottninggatan voro rikligen garnerade med företrädesvig damer, som med näsdukarne tillvinkade de kärkomna srämlingarne en liflig och hjertlig välkomsthelsning. Efter framkomsten till hjeltekonungevs staty, uppställdes banåren invid densamma och sångarne bildade öppen fyrkant framför föremålet för dagens hyllning. Fackeltäget följde barritren, som var dragen omkriog festplatsen, till dess man bildat en sluten krets kring hela platsen. Derefter gjordes front mot statyen med sackelbårarne i främsta ledet, Dessa nu i korthet antydda rörelser åvägabragtes med ett lugn och en värdighet, som i hög grad ofverensstämde med stunders djupt allvarliga och storartade betydelse, samt gjorde en förträfflig effekt Äfven hjeltekonungen framstod för den samlade allmänheten i en förklarad dagar, åstadkommen genom s. k. Drummondska kalkljus, anbragta på sidoläktarne, och som spridde sin klara glans öfver den odödlige hjeltens bild. De mäktiga tonerna läto nu förnimma sig och af sångarskaran uppstämdes först Narvamarschen. Vidare afsjöngos Viken tidens flygtiga minnenk, Kung Carl den unga hjelte m. fl. fosterlanaska sånger, hvarefter studentkårens ordförande fil. kand. Forsman utbragte ett lefve för minnet af hjeltekonungens oförvanskliga ära, hvilket lefve af kåren besvarades med ett fyrfaldigt hurra. Slutligen afsjöngs folksången och kåren aftågade i samma ordning som den kommit samt upplöste sig å Gustaf Adolfs torg, sedan facklorna under vägen dit kastats — c —s—— AQ —— och att de uopskrämda soglarna i buskarna