Göteborgsposten – 2 december 1868, sida 1

mål, ty han skulle ju redan dagen derpå anträda en längre resa ... Hvilken förfärlig uppgift för henne! Hon var nödsakad bedja sin för detta motståndare att förfara skonsamt med hennes farfars heder; dertill ville hon förödmjuka sig, ty hennes stränga orubbliga rättskänsla sade henne, att denna begångna orättvisa måste försonas ... Men vid tanken på, att den unge mannen måhända skulle uppträda mot henne på ett öfvermodigt och föga skonsamt sätt, steg blodet henne upp åt hufvudet; hon fruktade för sitt uppbrusande sinne, som lätt kunde förderfva alltsammans. Efter en häftig inre strid trädde hon ut ur gröna rummet, låste igen dörren efter sig och ropade med nästan qväfd stämma på Lilli, men erhöll ej något svar. Lilli hade efter det hon lemnat rummet gått ut i trådgården. Det var som om hela hennes tunkeförmåga koncentrerat sig kring denna mening: ÅIlan reser, utan att säga sarväl. Hennes brottsliga ord måtte ni aldrig mer korsa min väg! skulle då verkligen blitva de sista som vexlats mellan dem .... Omöjligt ... Hon gick vidare, men ej på gångstigen utan genom blomsterrabatter, grönsakssängar och busksnår. Hon kände ej, att den glödande middagssolen brände på hennes hjessa, att törnen sönderrefvo hennes kläder,