Göteborgsposten – 2 december 1868, sida 1

och att de uppskrämda foglarna i buskarna skreko och flaxade, liksom ville de hålla den framåtilande tillbaka från ett företag, som stred emot all qvinlighet och sedlighet ... Hon inträdde i paviljongen; der lågo ännu kalkstycken af den genombrutna väggen, öppningen hade betydligt förstorats. För första gången lågo framför henne i ett bländande solsken huset och trädgården, denna lilla underverld, kallad till lif af en konstnärlig, harmonisk och känslofull ande, denna del af hans älskade hemlands jord, som han velat skåda i all dess skönhets prakt, liksom brudgummen den älskade bruden. Öfver blomstren for en sakta vind; de skakade nästan sorgset sina hufvuden, och springbrunnens plaskande ljöd för den unga flickans öron, som en vemodig klagan öfver att den nu, osedd af menniskoögon, skulle kasta sina strålar upp mot himlen, midt i detta ödsliga paradis .... Derborta på den smala löfgången vandrade någon tyst och långsamt, men det var ej denna sorgsna qvinna i den långa hvita drägten, hvilken ställt sig som en hotande hamn mellan Lilli och hennes kärlek ... Det var han... Han skred långsamt framåt, med händerna på ryggen, och med nedsänkt hufvud ... Huru hade hon någonsin kunnat misstänka att någon brottslig, straffvärd tanke dolts bakom