Göteborgsposten – 2 december 1868, sida 1

ge ORT JUVE 497 4 (4— i utställda brandkar. Dessförinnan hade jemväl ett fackeltåg, bestående af ungdomen vid bärvarande gymnasium, elementarskola m. fl. läroverk infunnit sig vid statyn. Detta fackeltåg utgick från elementarskolans lokal och begaf sig utefter Mäster Samuelsoch Drottninggatorna samt kajen vid Rosenbad till Kungsträdgården, hvarest vid bjeltekonungens staty några fosterländska sånger afsjöngos. Militärsällskapets minnessest, som egde rum kl. 6—128. var särdeles vacker, både i afseende på dekoreringen och sjelfva högtidligheten. Festsalen var prydd i fonden med Carl XII:s byst samt ett i olja måladt porträtt af hjeltekonungen — en present till sällskapet af kapt. v. Francken, som fått detsamma i arf. Detta porträtt, som lärer vara måladt af Dahl, skänktes af Carl XII sjelf till en af hans bussar lisdrabanten Berg. På hvar sin sida om Carl XII:s byst höllo lifdrabanter hvar sin fana, deraf den ena af hjeltekonungen blifvit skänkt till Adelsfaneregimentet och den andra till Svea lisgarde. Af detta senare rezemente var grenadiervakt uppställd vid ingången till militärsällskapets våning, som var festligt upplyst, och der en mäng!i lysande uniformer förhöjde glansen af aftonens högtidlighet. Festen börjades med sången -Viken tidens slyktiga minnen hvarefter militärsällskapets ordförande, hertigen af Östergötland, höll minnestalet, hvilket, efter festens slut, utkom i bokhandeln, der det, i broschyrform, säljes till förmån för en, med anledning af dagens betydelse, stiftad Militärsällskapets Kadetsstipendiifond. Med de orden ur Håvåmal: 4klt vet jag, som aldrig dör: det är dom öfver död man, började H. K. H. detta sitt minnestal, och slutade inledningen dertill med följande vackra ord: Carl den Tolftes minne är kärt för svenske män, hans namn kändt af en verld, hans saga rik på de mest omvexlande öden, bang person och egenskaper hafva blifvit underkastade de mest stridiga omdömen. Med vördnad och ej utan bäfvan nalkas jag hans bild, för att vid dess fot rista några enkla runor; men då detta sker i vapenbröders namn, gör jag det äfven med stolthet. I denna krets af svenska krigare klappar väl hvarje hjerta fortare då Carl den Tolftes namn uttalas. Hår, framför allt, bör en vördnadens gärd egnas åt hans minne genom uttalande af hvad han var både såsom konung, krigare och menniska. I historiken om de närmast före Carl XII regerande konungarne hette det, bland annat, om Carl XI, hvars riksgagneliga styrelse framhölls: 4Det är bekant och erkändt, att Carl den Tolfte med denne (af Carl den Elite bildade) här utförde sina märkvärdiga krigståg. Det borde vara, men är ej lika erkändt, att Carl den Fiftes stora skapelse — örlogsflottan — egde väsendtlig del i do förvånande framgångarna under den förres första krigsår. Jag kan icke afhalla mig ifrån att här erinra om de betydliga fördelar Sverige skördat, när det egt en siyrelse, som rätt uppskattat och utvecklat sjövapnet. Bland Sveriges regenter hafva trenne mest vårdat sig om flottan. Dessa äro Gustaf Wasa, Carl den Elfte och Gustat den Tredje. Genom denna deras omsorg vanns: Under Gustaf Wasass att svensk handel första gången blomstrade och det länge glömda vikingalandet åter blef kändt och aktadt. Under Carl den Elfte: atv Sveriges öfvermakt i norden och erkända rätt till inflytande på Europas politiska rådslag, genom herraväldet i Östersjön, befästades och stegrades till sin höjdpunkt, samt ändtligen: Under Gustaf den Tredje: att Sverige, trots flerfaldiga ogynnsamma förhållanden mot det numera öfvermäktiga Ryssland, kunde ensamt uthärda det enda krig sedan det 18:de seklets början, ur hvilket landet utgått utan förlust af landområden. Sådana historiens lärdomar böra icke nedmyllas i glömskan! Sedan den statshvälfning, hvarigenom Carl XII plötsligt blef förklarad myndig genast efter fadrens död, och hvilken märkliga tilldragelse af minnestalaren benämndes Carl den Tolftes politiska Narva, blifvit vidrörd, skildrades denne konungs politiska verksamhet, hans krig i Danmark, Polen och Ryssland, hans olyckor och hans hjeltestorhet samt hans ståndaktighet, hvilka egenskaper på ett lysande sätt uppenbarade 8g på det olyckliga tåget till Ukraine, efter Pultava-slaget samt under vistelsen i Turkiet. Oaktadt hans lidna motgångar, gick det ändå ett jubel genom folket, då Carl återkom till säderneslandet, hvilket bevisade buru djupt älskad denne konung i verkligheten var. Etter beskrifningen om Carls sista krig (mot Norge), omtalades skottet vid Fredrikshald, om hvilket minnestalaren yttrade, att mera än ett sekel sörgick innan det svenska folket kunde öfvertygas om att detta skott helt enkelt var en ifrån de fiendtliga linierna i mörkret utslungad vallgevärskula. Minnestalaren gjorde en intressant teckning af Carl XII såsom krigare och härförare samt en särdeles vacker målning at hans bild, hvarvid han slutade med dessa till bjertat gående ord: Se der Carl den Tolftes bild! Hvad gör den så fängslande för svenska ögon? Hvad bar gjort honom sjelf så beundrad af hela Sverige i trots af alla de olyckor hans regering medfört; oaktadt de misstag, från hvilka han väl icke kan fritagas? Jo! Denna har varit orsaken, att han, både i sina fel och förtjenster framstår såsom ett äkta barn af modren Svea. En moder blundar gerna för sonens förvillelser och förtiger hans motgångar, medan hon jublande vittnar om hans goda och stora egenskaper, gläder asig åt hans framgångar och känner sig stolt öfver hans ryktbarhet och ära. Särdeles tillfredsställande var den förklaring hertigen af Östergötland afgaf, att, efter d. 31 Augusti år 1859 anställda undersökningar, verkställda af Sveiges yppersta vetenskapsmän i Carolinska grafkoret å Riddarholmen vid den frejdade hjeltens öppnade sarkofag, en samvetsgrann pröfning vid detta tillfälle bekräftat grundlösheten af alla misstankar att Carl XII skulle hafva fallit för lonnmördares hand. Må vi — yttrade minnestecknaren — tacka Gud för vissbeten att vår hjeltes bragdrika lif fått ett bättre, ett honom värdigare slut. Sveriges söner behöfva icke längre med blygsel nedslå sina ögon under tyngden af de hemska rykten, hvilka bviskat om ett förräderi, svartare än den ölesdigra November-natt, som i dag för ett och ett halft sekel sedan sänktes öfver den skandinaviska halfön. Detta minnestal. som, med klar och välljudande stämma framsagdt, lifligt och djupt anslog åhörarne, afslutades med ett öfverlemnande till militärsällskapets gamlingar af det aftryck i gipe utaf Carl den Tolftes anletsdrag, hvilket tog: samtidagt med likets denna ljusa panna? Huru var det möjligt att hon, vid hans innerliga, den djupaste kärlek