Göteborgsposten – 2 december 1868, sida 1

denna ljusa panna? Huru var det möjligt att hon, vid hans innerliga, den djupaste kärlek tolkande ord, kunnat fasthålla minnet af gamla familjtraditioner och sina egna syndiga föresatser? Huru hade hon någonsin kunnat hysa den tanke, att hennes hjerta skulle kunna återvinna den fordna friden, efter det dödliga styng hon med oförsvarlig sjeltöfverskattning tillfogat två, för hvarandra bestämda själar. Han kom närmare och närmare, och hon vek ej bort, hennes veka, i hvitt musslin inhöljda gestalt stod orörlig som ett tåligt väntande barn i väggöppningen. Handen var stödd mot en bjelke, och ansigtet betäcktes af en dödlig blekhet. En gren vidrörde i detta ögonblick den enslige vandraren; han blickade upp och varseblef Lilli. Han stadnade liksom förstenad. — Lilli, utropade han med ett uttryck i rösten, hvaruti salighet och smärta, jubel och fruktan blandade sig. Med några steg var hon vid hennes sida; han fattade hennes hand, han lät det ske utan motstånd, och med andlös förväntan böjde han sig ned för att läsa i hennes drag. IIon smålog, och hennes blick ryggade ej tillbaka för hans med feberaktig ifver forskande öga. — Lilli, började han ändtligen, med darrande utaf sinnesrörelse nästan klanglös stämma,