Göteborgsposten – 2 december 1868, sida 1

och från denne nedstammar den Heroldt som här gjutit Carl XII:s-statyn. En annan af de sex bröderna, Andreas H., flyttade till Dresden; han har gjutit de kanoner, hvilka jemte andra trofer förvaras i tyghuset på härv. Ärtillerigård. äfvensom de fyra mörsarne, som nu äro anbringade vid Carl XII:s-statyn och hvilka d. 16 December 1701 vid Neuminde eröfrades af Carl XII. xx Åtskilliga konstförståsigpåare förmena sig hafva gjort den iakttagelsen att piedestalen är för smal, andra befara att den är för låg i jemförelse med sjelfva statyn. Hvarken det ena eller andra torde kunna afgöras förr än aftäckningen skett, och knappast derefter torde frågan med full enighet blifva afgjord, af det enkla skäl, att den måste räknas till kategorien smakfrågor, om hvars lösning aldra minst den stora allmänheten blir enig. En annan omständighet, som troligen skall framkalla lifliga strider, är att prof. Molin framställt kung Carl i pelsfodrad vapenrock. De som ogilla denna åtgärd, påstå att kungen redan ganska tidigt upphörde att nyttja pelskläder, och att den vapenrock, som konungen bar då han stupade och hvilken förvaras på likrustkammaren, icke är pelsfodrad. Å andra sidan framhålles, att på flera porträtter, deribland åtskilliga otvifvelaktigt äro originaler, framställes kungen iförd en med tigerhud fodrad vapenrock. Så sramställes han på det vackra porträtt, som målats af Pehr Krafft d. ä., af hvilket ett stort antal kopior tagits. Krafft föddes 1720, således två år efter Carl XII:s död. Det är väl icke troligt, att Krafft, då han målade nyssnämnde porträtt, skulle hafva dristat förgripa sig mot, utan följt ett historiskt faktum. En annan underlig omständighet är, att på det porträtt i kopparstick af konungen, som förekommer i Carl XII:s bibel, framställes han med pelsfodrad rock. Har prof. Molin tänkt sig Carl XII 18 å 20 år gammal, så är det visst, att han då nyttjade pels, och då är den pelsfodrade rocken berättigad å statyn; skulle åter Molin tramställa honom i den drägt, som han nyttjade vid belägringen af Frederikshald, så är pelsrocken på statyn oberättigad. Man har äfven spekulerat i Carl XII, för att tala i affärsstil. Såsom en spekulation torde hr Johan Gabriel Carlens Några blad om Carl XII böra räknas — föröfrigt ett mosaikarbete, hopsogadt till trots af hr Carlns lika djupa som oskadliga hat mot allt hvad konung heter. Teatrarne hafva äfven gjort sig Carl XII:sfesten till godo. Den kgl. stora teatern skall gifva Hedbergs skådespel Lejonet vaknar, hvilket, enligt hvad de som öfvervarat generalrepetitionen påstå, lärer ega flera briljanta partier. Mindre teatern har upptagit Börjessons Ur Carl XII:s ungdom och består Carl XII:s dröm och Kalabaliken i Bender såsom knalleffekt. Södra teatern bjuder på Kungens dom och Folkets dom begge af Hodell — och vid Carl XII:s-festen i Blanchs Caf serveras under hela förmiddagen om Måndag buljong med pastejer, chokolad, glödgadt vin, varm punsch och smörgåsar. En företeelse har gjort ett ytterst obehagligt intryck på alla som önskade och hoppades att Carl XII:s-festen icke skulle föregås af eller slutas med excesser. Åsigterna kunna vara och äro delade om ändamålsenligheten af åtgärden att uppföra en läktare på norra sidan af festplatsen. Komiten för Carl XII:s-stoden bjöd till att förmildra det obehagliga intryck som läktaren åstadkommit genom att förmå egaren till läktaren att nedtaga vid pass en tredjedel af densamma. Man fortfor dock att agitera mot läktaren och detta på ett sätt som skulle uppväcka de dåliga lidelserna hos den del af allmänheten, som, lättretlig, sällan lugnt reflekterar. Temligen oförbehållsamt skedde uppmaningar att insultera dem som ifrån denna läktare ville beskåda aftäckningsfesten. Man uppmanade äfven folket att med våld rifva ner den misshagliga läktaren, således att förgripa sig på enskild mans egendom. Vid tio-tiden i Lördags afton samlades en väldig skara, bestående mest af lärpojkar och annat löst folk, på Carl XIII:s torg i grannskapet af läktaren. Der skreks och skrålades. Bättre klädda personer, som voro tillstädes, snarare uppmuntrade än afstyrde oväsendet. Då detta icke aftog uppläste polismästaren upprorslagen, och när detta oaktadt en del ötverdådiga sällar började angripa läktaren, så reqvirerades militärstyrka trån kasernerna, der befäl och manskap voro i ordning att rycka ut. Sedan en tillräcklig styrka ankommit för att skydda festplatsen, men oordningarne fortsattes och folket oj kunde förmås att aflägsna sig från Arsenalsgatan, framryckte i traf en afdelning af lifgardet till häst, dervid gatan snart blef folktom, men dervid, enligt hvad som berättas, — — — ———— lefde estor detta eländiga dåd och tålde och