Göteborgsposten – 2 december 1868, sida 1

lefde ester detta eländiga dåd och tålde och lät det lugnt passera, att hans anhöriga smädade de bestulne! ... Derför alltså var hans sista ord paviljongen! Och detta sista ord har blifvit oriktigt uttydt och vördadt som ett heligt arf! ... Alla Eriks afkomlingar hafva gått till sina fäder, i den tro att deras hat vore rättvist; blott mig, den sista allena stående, skulle upptäckten af denna förfärliga hemlighet vara förbehållen, och jag skall vara tvungen att tillstå för honom, grannen midtemot, att den ärliga Erikska familjen i åttio långa år varit — tjufgömmare! ... Hon stirrade på det sköna anletet, som så ljuft oeh oskyldigt log emot henne, och föreställde sig med bäfvan det ögonblick, då hennes sarsader, vansinnig af sinnesrörelse, måste nattetid hafva inträngt i den intet ondt anande familjens boning; på de ensliga stunder, då han, skyggt döljande sin osaliga hemlighet, bakom lås och regel målat Oresteshufvudet, som nära ett århundrade afundsjukt dolt, detta flickansigte, fullt af ljufhet och oskuld, och huru han i dess ställe, i dessa förvridna drag visat verlden ett ondt samvetes qval. Hofrättsrådinnan vacklade ej ett ögonblick i dåt beslut, att taflan måste återlemnas till sin rättmätige egare, och detta utan dröjs